Och så livet som bara fortsätter att hända

Northern Hammer. Så nyligen, så himla längesen. Åtta månader har vi bott här nu. Det kändes väldigt mycket hemma överraskande fort, det här huset.
 
Det har varit åtta trötta månader. Det blir väl så när allting är nytt på en och samma gång. Och när en är gravid. Nu är det inte så långt kvar av just det, men mitt hopp om att bli pigg inom den närmsta framtiden är tämligen litet. Gläds åt att det är sommar i alla fall, det är lättare att vara opigg när det åtminstone är varmt och ljust ute. 
 
Det jag saknar mest är precis det jag trodde att jag skulle sakna mest - mitt jobb. Litegrann själva jobbet i sig, desto mer mina finfina kolleger, hela stämningen på jobbet. Det VAR verkligen lyx att komma till jobbet och känna att det var vänner jag hängde med. Trodde ju också det skulle bli kul det där med att vara en blandad arbetsgrupp som i män och kvinnor. Slutsats: män är sjukt överskattade. Ibland lite särskilt om dom samtidigt är överläkare. Kvinnor på mitt gamla jobb: Inget går upp emot er! 
 
Det här, att jag känner mig så påverkad av alla förändringar i livet, får mig att känna mig gammal. Jag vill ju gärna tro att jag är lika anpassningsbar och flexibel som när jag var 20 och tyckte det var helt okej att dela ett sovrum på mindre än fyra kvadrat med en främmande människa som inte städade efter sig.
 
Nya jobbet är spännande och kul på många sätt, men ganska ensamt. "Teamarbete" låter ju fint, men innebär i praktiken ett möte en gång i veckan då ett stort antal patienter och remisser ska gås igenom i rask takt. Patientmötena desto mer givande, jag lär mig verkligen massor, och känner, precis som förut, att det är ett privilegium att få ta del av dessa människors liv, och i bästa fall göra det lite, lite bättre. 
 
I och med att ledighet närmar sig känns jobbet allt mindre relevant och desto mer energi går åt till att tänka på det som ska bli. Oron för hur vi ska orka och hinna med ett barn till i familjen. Tacksamhet över att det nu är 10 minuter till närmsta familj istället för en timme. Den växande nyfikenheten på vem det är som kommer att komma. Oron över om barnet ska vara ett barn som kräver mycket mer än de flesta andra barn. 
 
Nu hör jag Mannen och barna utanför. De har varit i Strängnäs och handlat två megastora vattentankar till regnvattnet, så att den stackars potatisen och dess sällskap ska få tillräckligt med vatten och växa riktigt fina därute i landen. Där är han i sitt rätta element. Ser fram emot att få min kropp tillbaka (mer specifikt: förmågan att gå och förmågan att ta upp tillräckligt med syre) för att han ska slippa göra allting själv. 
 

Mina två timmar i ensamhet har jag ägnat åt glass, Skam och att skriva blogginlägg. Och att få min vänsterarm tvättad av katten. Jag har en känsla av att han tycker jag är ganska otacksam.
 
 
 
 
 
 

Den här nya vardagen

Höst och jag har aldrig varit kompisar. Den gör mig trött och grinig. Även om den är fin. Även om jag tänder ljus. Till och med om jag äter choklad under tiden. 
 
Flytten är avklarad. Vi fick finfin hjälp med lastandet och plockandet, och svärmor såg till att alla fick småländsk älg till lunch. Lastbil och Volvo for norrut. Sen kom vi fram, och sen bodde vi här. Himla märkligt. 
 
Med avbrott för sjukor och sjukhusinläggning för somliga (pluspoäng till barnakuten och -avdelningen!) så är nu båda barnen inskolade i nya förskolan, jag har hittat till mitt nya jobb varje dag (och inte kört ihjäl någon på vägen) och packat upp ganska många lådor (även om en hel del återstår). Vi har någon slags målsättning att det ska vara någon slags ordning här till jul, ty då kommer hela Smålandsklanen på besök.
 
Idag har jag lyxen (?) att vara alldeles ensam hemma, eftersom jag är sjuk och alla andra friska. Träden är frostiga och snart faller mörkret. 
 
Det här huset är alldeles, alldeles underbart. Jag går fortfarande runt och förundras över att jag får bo här. 
 
 

Nu är det jättenära

Nedräkning. Igår var det precis tre veckor kvar. Idag är det mindre än tre veckor kvar.
 
Jag fattar det inte. Jag kan inte ta in det. Det är för mycket, för konstigt, för mycket som ska bli annorlunda. Det blir bra, jag tror det, det är inte så att jag ångrar mig eller så. Men jag fattar det inte. 
 
Semestern är slut och på måndag går jag till jobbet. Det gamla jobbet, jobbet som jag jättesnart inte ska ha längre. Jag träffar kollegerna som jag jättesnart ska säga hej då till. Jag ska göra dom där grejerna som jag har pysslat med länge, som jag kan ganska bra, som jag snart inte ska göra längre. Tretton arbetsdagar kvar på kontoret. 
 
Om tre veckor bor vi någon annanstans. Om ytterligare nån vecka går vi till andra arbetsplatser, lämnar vi barnen på en annan förskola, åker jag bil (!) istället för buss till jobbet, har vi andra grannar, pratar folk en annan dialekt, är det jättelångt till Småland. 
 
 
Oj, oj, oj.