parentes

Veckans bra:

Trollboll får tjockare lår, vi har äntligen en riktig diskbänk (hurra för Svärfar!), jag har världens bästa bäbis och världens bästa man och igår kom det en ängel i brevlådan.



Veckans inte så bra:

Trollboll äter inte tillräckligt på egen hand och är inte tillräckligt stark och är inte friskförklarad.

I övrigt får man väl välja att fokusera på det positiva, då det där med att vi har en konstaterad vattenskada i huset, det låter jag helt enkelt bli att nämna.

Förra måndagen fick vi permission och åkte hem. Då hade ytterligare tester gjorts och det "såg inte helt normalt ut". Det var nog för överigt första gången jag inte firat Valborg på något sätt överhuvudtaget. Första maj ägnade vi oss mest åt att försöka ha tankarna på annat håll. Solen sken och vi tog en promenad till Taberg och köpte glass och det kändes riktigt somrigt.

I onsdags var vi tillbaka på sjukhuset igen. Att se sin lilla bäbis, eller sitt barn i vilken ålder som helst för den delen, sakta åka in i magnetröntgentunneln för att man tror att det kanske finns något att hitta där, är inte en upplevelse jag önskar någon människa. Lyckligtvis gick det i alla fall bra att få dom där bilderna och vår tappra lilla Trollboll blev inte rädd, trots det förfärliga oväsendet och att hon var tvungen att ligga med huvudet fixerat. Hur många gånger hon blivit stucken i fingrar, huvud, har jag för länge sedan tappat räkningen på.

Det har varit en oerhört jobbig vecka, med väntan på svar som när de väl kommer är vaga och egentligen inte säger så mycket, annat än att det finns anledning att fortsätta utreda det ena och det andra. Oron gnager oss inifrån. Ett stort bekymmer är det förstås att hon inte klarar att äta själv, men tack och lov går hon upp ordentligt i vikt nu, med lite sondmatshjälp. 

Över helgen har vi fått disktraktionshjälp av min Allra Käraste Syster, som varit här och utövat sitt mosterskap. I lördags for vi också till Oaknoselake där hela klanen samlades. Bland annat avnjöts Svägerskans Chicken Bombay och vi skrattade åt dålig humor. Skönt det. I söndags långpromenerade vi åt åt middag i Paviljongen.

Mitt i eländet är man trots allt oerhört tacksam för alla dessa resurser som sätts in för att hjälpa vår lilla älskade unge, och för alla människor som erbjuder sin hjälp och som ber för oss. Det betyder allt.

Vår lilla, lilla värld har blivit lite större. Sedan igår är Trollboll symptomfri från magviruset och idag blev vi smittfriförklarade. Hurra, nu kan vi lämna rummet och hämta vår frukost själva!

Vi är i övrigt inne på dag tolv här på sjukan. Den gångna veckan har åtta olika läkare varit här, sammanlagt är vi väl uppe i tio-femton vid det här laget. Ett par nya undersökningar väntar i veckan. I övrigt väntar vi mest på en massa provsvar, som förhoppningsvis talar om att inget är fel förutom undervikten. Det är svårt att inte oroa sig.

Nu när magviruset är väck har Lilltanten så sakteliga börjat lägga på sig. När vi kom in vägde hon knappt fyra kilo, under veckan har hon pendlat kring 4-kilosstrecket, tack vare att hon fick dropp. Nu går det äntligen uppåt och till veckan är vi nog uppe i fyra och ett halvt.

Igår fick vi eftermiddagspermis och var hemma i några timmar alla tre. Det var väldigt skönt, samtidigt som jag liksom kände mig stressad över att hinna känna mig hemma så länge som möjligt innan det var dags att åka tillbaka igen (logik, nej). Vi drog inte igång några nyttiga städ- och tvättprojekt eller så utan njöt mest av att göra ganska lite utan att ha folk springande i dörren hela tiden. Och vi avnjöt hemlagad mat, mammas köttfärssås närmare bestämt. Fler lådor lämnade hon efter sig i frysen efter förra veckans besök. Åh, så underbart.

Vi blir nog kvar här ett gäng dagar till, fortfarande är det en del frågetecken som ska rätas ut. Matsjukan har ju liksom fördröjt alltihopa med en vecka ungefär, så det är väl egentligen nu det börjar. Var det slutar vet vi inte än.

Charmad av dom ryska tanterna. Party for everybody, dance!

Fyra väggar, två fönster, en dörr som få knackar på men många går in och ut igenom. Sådan är sjukhustillvaron. Rumsarresten består. Räddningen: Mannen hämtade hit vattenkokaren, så nu kan vi åtminstone fixa te utan att behöva ringa på personalen. Dom ser vi nog av ändå.

En bra sak är att jag har varit ute på en långpromenad idag. Hade inte varit utomhus sedan i torsdags. Det var väldigt skönt, solen sken på mig och allt.

Trollboll har mindre feber nu, men det eländiga magviruset går hårt åt henne och hon har tappat i vikt. Glädjen över att hon äntligen nått över fyra kilo blev kortvarig. Igår tyckte en Herr Läkare att hon inte behövde få dropp längre. Vi tyckte att hon kunde få ha det kvar på natten åtminstone. Det var gott att vi stod på oss, annars hade hon ju tappat ännu mer. I övrigt är allt lite satt på vänt. En massa provsvar väntas. Nervöst.

En bra sak är att syresättningen var kalasbra natten som gick. Inte så mycket som ett snarkljud hördes. Man kan lätt tro att det har varit en ängel här och hållit henne hela natten. Och nog måste det vara änglar hon ser, när hon kikar upp mot taket och ler.

Ryhov, söndag 22 april 2012

Här är vi igen. Den 17 april packade vi väskan och for till barnakuten. Trollboll hade inte ätit ordentligt på ett par dagar och vi misstänkte att hon var förkyld. Dåligt ätande går inte för sig när man redan ligger back. Inlagd blev hon. Något snille kom på att det vore bra att mäta hur hon syresätter sig. Vi berättade det vi berättat för alla läkare vi träffat hittills (och det är en överraskande stor skara); att hon andas ganska dåligt när hon sover. Ingen läkare har hittills gått vidare med den saken och vi själva slutade väl att oroa oss, eftersom ingen läkare verkade tycka att det var ett problem. Nu är det plötsligt en himla apparat runt det där, och vi känner oss väldigt undrande över varför inget gjorts tidigare. Känns väldigt konstigt. Nu får hon andningshjälp på nätterna och en rar och förtroendeingivande gotländsk sjuksköterska från neonatalavdelningen har suttit här de sista två nätterna och övervakat det hela.

Som grädde på moset, eller mögel på skruttet snarare, har hon, här på plats, blivit smittad av ett magvirus också. Det är väl kanske det sämsta tänkbara när man behöver gå upp i vikt. Hög feber, mage som inte vill ha kvar någon mat i sig. Magvirus innebär rumsarrest. Väggarna här inne tycks krypa allt närmare varandra.

Mitt i allt är vi tacksamma för böner  som bes på alla möjliga håll (Trollboll är A-kändis i himlen!) och omtanke.

Jag är ju en dag efter, men jag tyckte ändå de kan vara värt att nämna att jag har varit gift med min underbare man i hela tre år!

Min lillebror och hans bäbis var här i helgen. Med var också förstås barnets vackra mor och min far, som transporterade hela följet i sin nyligen införskaffade röda Saab ("Kombi - man är ju både morfar och farfar!"). Skurken, som jag har hört att han kallas, är sex veckor gammal och alldeles bedårande, med mycket intensiv och utforskande blick. Det finns ganska mycket av honom också, ungefär ett och ett halvt kilo mer än Trollboll. Hur som helst. Det var alldeles fantastiskt att få träffa denna nya lilla person. Jag blev alldeles överväldigad av det hela - min LILLEBROR har ett barn, som har en kusin, som är vår dotter... Alltså, det blir bara för mycket. Overklighetskänslor. Och båda på en gång - det blir ju liksom nästan FÖR underbart, man kan inte ta in så mycket ljuvlighet på en gång.

Världens finaste.

Japp, en glad påsk blir det! Alldeles snart landar far, bror med kvinna och Trollbolls lillkusin här i Northern Hammer! Ännu bättre är att jag är ovanligt pigg, eftersom Mannen tog ledigt onsdag och torsdag och har varit uppe på nätterna. En till bra sak är att Bollen allt oftare äter allt större portioner, vilket betyder att hon inte behöver äta lika ofta, vilket betyder att vi kan sova kanske uppåt fyra timmar på en gång. HURRA! (Alltså, när man tänker på att det känns underbart att få sova fyra (4!) timmar på en gång, då tänker jag att det är ett underverk att jag inte ligger på psyket.)

Guld i tillvaron blir det när Mannen tar ledigt en måndag och vi får långhelg tillsammans. Med såhär fint vårväder dessutom! Nu skulle man ha den däringa verandan på plats.

Dagarna flyter ihop med varandra när man går hemma, särskilt när man är såhär trött. Nu har jag i alla fall tagit reda på att det är fredag, vilket innebär att Mannen kommer att vara hemma två dagar framöver, vilket betyder att vi är två som kan turas om att gå upp på natten. Fint det.

Trollboll och jag träffade läkare och neurolog häromdagen (Ryhov 8.30, fatta vad tidigt man måste gå upp för att säkert hinna med rätt buss då). Hon fick godkänt på allt punkter utom... (trumvirvel): vikten. Jodå, hon går upp och hon mår bra, men mer reserver behövs det allt på den där lilla kroppen. Så nästa anhalt blir möte med en dietist.

I övrigt är jag nu gravt beroende av både Wordfeud och Draw something. Farliga grejer.

I helgen var vi i Sala. Mannen hade jobb i Västerås i fredags, så vi åkte upp redan på torsdagkvällen. På vägen fick vi middag hos paret E i Öret, prima! Det var alldeles för längesen (inte inte för längesen). Så skoj var det att träffa dom och deras tvååriga lilla Dam att vi gjorde ett stopp till där på väg hem igår, och vi fick middag, igen! Trollboll fick också middag, men det gillade inte hennes mage, så det blev kräkkalas innan vi åkte. Då är det bra att vara hemma hos någon som också har småbarn. Dom blir inte förskräckta utan springer efter lämpliga handdukar och sådär.

I Sala fick Trollboll träffa moster, som också passade på att fara dit, mormor förstås (hon grät av lycka den här gången också), morfar, gammelmoster, två av mina kusiner och så mormormor och mormorfar. Lyckligtvis dock inte alla på samma gång. Mormor (min alltså) blev glad när hon fick höra att Trollboll fått andranamn efter henne (och ja, vi var före prinsessan!). Sen kollade vi på foton från när mormor och morfar var unga och snygga (och snygga var dom sannerligen!) och försökte hitta likadana näsor och sådär.

Schlagermys blev det ju förstås också, med morotsstavar och dipp och sådär ("och sådär" betyder i det här fallet snacks och godis, men skriver man bara om morötterna så verkar man mycket mer hälsosam). Det kändes ju skönt att rätt låt vann så att min kusin slapp bli så upprörd, det hade ju kunnat bli jobbiga rubriker och sådär om hon rivit Globen.

Mannen jobbade lördag igår och då blir det ju inte riktigt den där helgkänslan. Dess bättre blev det framåt kvällen, när Svägerskan och Trewis (numera "Farbror Trewis") med ungar kom på besök för att träffa nya lillkusinen, samt för att kolla på Andra chansen (yngsta E, åtta år, var förfärligt besviken över att Christer Sjögren inte gick vidare. Hon har älskat honom sedan han älskade Europa).

Idag tog vi sovmorgon (ja, med matavbrott för Trollboll förstås...). Sen blev det ny sexkilometerspromenad, denna gång med både man och barn i släptåg (eller om man ska vara noga; mannen gick själv och barnet blev snarare påputtat). Sen åt vi finkött till middag. Nu väntar chokladmousse i kylen. Det gäller ju att hålla skinnet utspänt.

För övrigt tycker jag att sångaren i Top Cats ser plastigt läskig ut.



Look-alikes.