Och så Arlanda

Jaha, så var det lilla roliga slut. Vi är på Arlanda och väntar på tåget som ska ta oss till Sala. Hjärnan känns lite urblåst efter ett dygn med inte alls så mycket sömn, så jag väntar med vidare uppdateringar från själva resan och nöjer mig med att konstatera att det har varit fantastiskt, underbart härligt med sol och värme. Mannen (min MAN!) är också underbar, för övrigt.

Nu återstår bara att hoppas att vykorten (inte så många, men vi var ju tvungna att försäkra den oroliga modern om att vi överlevde dykningen i alla fall) hann hem före oss.

Själva bröllopet har snurrat runt i huvudet till och från och jag känner mig oändligt glad över de underbara vänner och släktingar vi omger oss med!

För övrigt har syrran lite omärkligt hunnit fylla 30 (!!!) också. Firandet av detta ska vi ta ifatt med råge framåt sommaren.

Estamos en CUBA!


Livet ar fullt av problem just nu. Ska vi ga till stranden nu, eller ska vi ta nagot att dricka forst? Ska vi bada nu, eller vanta lite?

27 grader i det turkosa vattnet. Mannen ar fargfixerad och studerar sig noga i spegeln om kvallarna. Maten ar inte sa bra, man aker visst inte till Kuba for att ata, har vi hort sagas. Men ett litet sexmannaband spelar kubansk musik i matsalen! Vi har inte aktiverat oss sa mycket an, mer an att promenera till stranden och tillbaka igen. Planerade aktiviteter sahar langt ar dykning och en tur till Havanna.

Na, nu maste vi nog ga ner pa stranden igen.




(Internet ar supersegt och ganska dyrt, sa det kanske inte blir mer an sahar. Vi far val se.)

Nu är jag en FRU!

Vi sa båda JA! och nu är vi ett sånt där äkta par. Mannen har bytt efternamn, bara det är ju ett helt projekt att vänja sig vid. Dagen igår bjöd på strålande sol, underbara människor (som var där alldeles för vår skull!)

Dagens största miss var ju att kantorn INTE DÖK UPP. Ojdå. Men det var ju liksom inte så mycket att hetsa upp sig över, det var bara att ta. Men "Jesu bleibet meine Freude" blev det ju inte. Som tur var, var världens bästa farbror Luben där och drog av "O store Gud" på orgeln istället. Nog så pampigt!

Större delen av dagen känns lite som en dimma, ganska overkligt. Kul var det förstås, värdparet gjorde en strålande insats och maten var god och gästerna skrattade ofta, och vi också.

Imorgon drar vi till Kuba. Det känns inte alls så fel. TJOHO!