Ett blogginlägg

Jag tror aldrig jag varit med om att jobbet varit så stressigt under så lång tid på en gång. Mycket och märkligt och tungt och mera mycket. Förra veckan började det äntligen lugna sig, och då passade som på, bacillerna som har legat och lurat i halsen i flera veckor. Så blev det förkylt. I måndags trodde jag det var en lättvariant, men dom hänger i, bacillrackarna. På sätt och vis nästan lite skönt, för nu blir jag tvungen att vila upp mig lite. Tror det kunde behövas. 
 
Måndag och tisdag var mina fina svärpäron här. Det var bestämt sedan innan; Svärfar skulle hjälpa till med altansnickrande och Svärmor skulle passa Ester. På det viset fick jag ju både tid att vila och därtill lagad lunch! Überlyx. Det är faktiskt ganska fantastiskt att det finns människor i vår närhet som ställer upp så mycket som dom gör. Det betyder allt.
 
Lillpinglan är nu överöst med kärlek från både far- och morföräldrahåll, för förra veckan var min egen ömma moder här och skämde bort henne med bus och oss med flera vändor i tvättstugan. Det är allt lite dumt att Sverige är så långt. Man skulle vilja ha nära till allihop.