I serien "Saker jag stör mig på" - När du vet preciiiiiis hur det är

Det här är en sån där grej som jag tänker att folk gör lite till mans (lite till hens?). Man fyller i luckorna själv utifrån sina referensramar. Särskilt om man tror att man har precis samma referensramar som den man pratar med. Om man tillgör samma grupp. 
 
Det stör mig alldeles oerhört och jag jobbar på att göra det så lite som möjligt. Som om jag skulle kunna veta hur någon annan upplever en situation, bara för att vi båda har en sak gemensamt?
 
För egen del märker jag det här förfarandet allra mest utifrån att jag är en förälder
 
Min erfarenhet är att många föräldrar gillar att prata om sina barn. De ställer intresserade frågor till andra föräldrar - Hur gick det för er med inskolningen? Hur klarade ni potträningen? Har han slutat med napp än? Sen inväntar de svaret, som de inte lyssnar på längre än nödvändigt av artighet, innan de fortsätter med det egentliga syftet med sin fråga, nämligen att berätta hur det är för dem själva och deras barn.
 
Man behöver liksom inte lyssna färdig, för - ja, man vet precis hur det är. Man kan fylla i resten själv. Och oj, en sån härlig förståelse man upplever mellan sig! Jaa, se där. Ni har också pottränat! Ni har också slutat med napp! Det är ju precis som vi, för ska ju snart göra det! 
 
Så man hinner svara liksom halvvägs, den andra nickar instämmande, ger en lite menande blick och avbryter strax innan man är klar; Jag vet preciiiiis hur det är! (För jag är också en mamma!). 
 
För det vet man ju, hur det är att Vara Förälder. Såååå många gemensamma nämnare. Alla, faktiskt, nästan. Väl. Ju. Eller?
 
 
Jag tror inte på det. Visst kan jag säga att jag vet hur det är att vara förälder. Jag är ju en. Hela tiden, för att vara exakt. Men jag vet hur det är att vara förälder till mitt barn. Eller mer precist; Jag vet hur det är för mig att vara förälder till mitt barn. Det är vad jag vet.
 
Säkert kan många föräldrar ha massor av gemensamma erfarenheter av föräldraskapet. Säkert kan det definitivt vara meningsfullt att utbyta erfarenheter med andra föräldrar. Men jag vill aldrig inbilla mig att jag vet precis hur någon annan har det, särskilt om jag inte ens har lyssnat färdigt, bara för att jag också är förälder. 

Höstens roligheter

Segelflyg. Las Palmas med morsan. Och så, förra helen, opera i Stockholm med Mannen, min kära syster och hennes P. Himla prima, var det. Svärpärona kom och hämtade Lilltroll på fredageftermiddagen och vi satte oss på en buss till Kungliga Hufvudstaden och checkade in på Scandic Klara. Kändes lyxigt att bo mitt i stan sådär. På lördagen mötte syrran och P upp och vi lunchade i gamla stan (på ett mysigt ställe med en bak-och-fram-klocka som gick ungefär tio minuter fel) innan vi tog tunnelbanan lagom för att missa bussen från centralen och fick ta en taxi till Värmdö och Artipelag. 
 
För ungefär femton år sen, när jag var sådär 16-17 år, roade jag mig ofta med att sitta på ICQ och gärna med funktionen "Find random chat partner". Man klickade där och någon människa, någonstans i världen, som råkat klicka på samma knapp ungefär samtidigt, dök upp på skärmen. På det viset kunde man få kontakt med människor varsomhelst ifrån. Många stolpskott, några riktigt trevliga typer. En av dom var en italienare bosatt i Tyskland som jobbade på operan. Vi hade kontakt i många år, ungefär fram tills nån gång när man slutade använda ICQ. Under tiden hann han både gifta sig, få barn och skilja sig igen. Bland annat. Efter några års lucka dök han upp på fejsbook, så sista åren har jag haft lite koll på honom igen. 
 
Det var också via fejjan som jag förstod att nämnde man var inblandad i Xerxes, operaföreställningen som spelats på Artipelag under hösten. Jag skickade ett meddelande till honom och skrev att vi funderade på att gå på opera, kanske kunde vara kul att säga hej? Bra idé! skrev han tillbaka, säg ett datum så fixar jag biljetter. Och det gjorde han minsann. Och när vi kom till Artipelag kände jag igen honom redan innan vi kommit in. Mycket märklig känsla att träffa denne man efter femton år, jag hade verkligen aldrig kunnat föreställa mig att det skulle hända. Hann följde med oss ut en sväng efter föreställningen också och vi fick oss några intresseanda nya kunskaper om operasångare, bland annat... 
 
Själva föreställningen var fantastiskt rolig. Och jag fick en bild med Loa Falkman. Nu gillar jag honom ännu mer. Kungen och Silvia var där också, för övrigt. Det var ju roligt för dom. 
 
Nu händer det inte nåt så värst spännande mer i höst och det känns lite som att jag kommit till punkten då det mest handlar om att härda ut tills det blir vår igen. Varför bor jag i detta land..?? Fast det förstås, i veckan ska jag på utbildning igen, med hotellfrukost inkluderad. Det är ju inte fy skam, faktiskt. Och jag ska bli bjuden på julbord, två gånger om. Och kanske kommer käraste syster och firar jul med oss här i Northern Hammer. Och sen är det ju dags att föda barn vilken dag som helst, det kan ju också bli ganska spännande, förstås. Sen får det gärna bli vår. Omgående.