Come on, baby!

Sitter hemma vid köksbordet och lyssnar på det härliga gnisslet som uppstår när färg skrapas av en fönsterkarm. Lukten av oljefärg kommer strax att sprida sig genom huset. Alltså, det kanske inte är helt optimalt att dra igång en fönsterrenovering och ha hantverkare hemma när man ska föda barn precis när som helst, men ja, det blir ju skönt att ha det gjort... 
 
Den här ungen, ja. Jag börjar fasa för att den trivs så bra där inne så att den tänker stanna där den är resten av veckan, och då blir det igångsättning. Jag hoppas verkligen jag slipper det, för det verkar massor med läskigt. Och då läser jag ändå bara högst saklig information på 1177, inget googlande här inte. Nåja. Kom igen bäbis, du har fem dagar på dig. 

Vad ska man (inte) säga?

När folk i ens närhet har det jobbigt på olika sätt är det ofta svårt att veta vad en ska säga. En vill gärna komma på alla dom rätta sakerna, säga något som muntrar upp och allt sånt där bra. 
 
När Lilltroll hade fötts hade vi det massor med jobbigt. Hon låg på sjukhus en massa, vi visste inte vad som var fel och var helt slutkörda på alla möjliga plan. Inget jag hade föreställt mig om hur det skulle vara att få barn stämde. Jag skulle ju träffa mina föräldralediga kompisar och fika och sådär, inte ligga på ett sjukhusrum och undra om min dotter någonsin skulle kunna hålla upp sitt huvud själv eller kunna andas utan en maskin när hon sov. 
 
Jag kan förstås bara tala för mig. Kanske kan andra i liknande situationer känna igen sig, kanske inte. Det här är mina erfarenheter av vad som känns bra att höra och vad som inte gör det. 
 
På den säkra sidan:
 
Vi tänker på er. För den som säger det kan det säkert kännas platt, som om det gjorde någon skillnad, liksom? Men det gör det. Att veta att folk tänker och bryr sig, det gör skillnad. Ett sms om att någon tänt ett ljus för oss, små påminnelser om att vi inte är ensamma. 
 
Många undrar förstås hur det är och hur det går med allting. En har inte alltid ork och kraft att prata om det. Då är det tacksamt att få en öppen fråga: Hur har ni det? En sådan fråga kan man svara hur lite eller hur mycket man vill på. Blir svaret "Jotack, det rullar på" så kanske du ska nöja dig med det och inte gräva vidare. Det kan visserligen betyda att allt är helt sjukt jobbigt, men att jag inte har någon lust att prata om det nu. Svaret skulle också kunna bli en gråtorgie med massor av detaljer om hur det faktiskt är, vad som senaste provsvaren var, hur lite vi sover, hur stor oron är. Var beredd på det om du ställer frågan. 
 
Vad en INTE vill höra: 
 
Förminska inte mina känslor eller min oro genom att säga saker som att Det är nog inte så farligt, ska du se. Det är inte uppmuntrande alls, det ger mig bara signaler om att du verkligen inte alls fattar vad det är vi går igenom. För det kanske är precis så farligt som jag tror. Ge mig heller inte "råd" om hur jag ska må bättre i stil med Men tänk inte så! när jag berättar om min oro för att min dotter kanske har en konstig sjukdom och dör i förtid eller att vi kanske inte kommer att kunna på kvar i vårt hus för att allt måste handikappanpassas. Min oro kommer inte att släppa för att du säger så och jag kommer återigen att känna att du bara inte alls fattar. 
 
Något annat människor sa, förstås i all välmening och väl antar jag tänkt som någon slags tröst var sådant som Hon har ju så många fina sidor! Det var nog nästan det värsta av allt. Som om folk trodde att vi tyckte mindre om vårt barn för att situationen var så jobbig. Det vet väl jag bäst av alla hur fin hon är, hon är mitt barn, hon är världens bästaste, finaste unge! Att säga att hon har "fina sidor" som om det liksom skulle väga upp för att hon inte mår bra, det blir bara jättekonstigt. Säg gärna att hon är fin, men säg det inte som om det vore någon slags motvikt till något annat, som att det jobbiga borde bli mindre jobbigt. 
 
Vi känner några som har det ännu värre! Det sägs säkert inte med någon baktanke om att en borde vara åtminstone lite tacksam för att det inte är ännu värre, men det blir någonstans ändå kontentan. Att höra om andras elände, det är verkligen mer än vi har ork till just här och just nu. Vi har nog med vår egen bubbla. Spara din berättelse till någon som har orken att höra den. 
 
 
Sammanfattningsvis, ja, det är nog helt enkelt väldigt svårt att säga "rätt" saker. Jag får ju uppenbarligen ihop fler fel än rätt när jag tänker på det hela. Mitt bästa tips är nog helt enkelt att hellre säga mindre än att säga sådant som riskerar att bli plumpt. Det bästa som personer i vår omgivning gjorde, det var sådant som att faktiskt komma och hälsa på oss på sjukhuset, eller som fina Torpfrun, som kom körandes med en hel hög matlådor vi kunde stoppa i frysen. Små sms innehållandes en kram och lite pepp. Och de som lyssnade, utan att komma med råd eller missriktad uppmuntran, som bara tog sig tid att höra om hur det kändes och som kanske grät en liten skvätt tillsammans.
 
Ofta är det inte att säga som är tricket, utan att finnas. 
 
 

Hej, hej 2015

Nytt år, nu igen. Tänkt att det bara är fem år kvar till 2020, känns inte det ganska overkligt? Det var ju nyss milleniumskifte, för tusan! 
 
En bra sak med att det har varit nyår, det är att vårterminen börjar. Jag tycker det känns hoppfullt på något sätt. Som om det kanske, eventuellt skulle kunna bli sommar någon mer gång. Men när det nu ändå ska vara januari och februari och sådär så har jag mig gärna några minusgrader och lite snö, det blir ju trevligare så, kan jag tycka. 
 
Vi har firat jul med svärpärona och min allrakäraste syster, jag har lärt mig att vika pappersstjärnor igen (tack vare att min klyftiga man förstod en helt oförståbar bildinstruktion) och Lilltroll har fyllt tre år och blivit firad med mormorsbesök, chokladbollar, tårta och paket.  
 
Nu i dessa januaridagar vaggar jag runt som barbamamma (känslan förstärks av den finfina onepiece jag fick i juklapp av min älskade man) och önskar att bäbis kunde ta och komma ut nu. 
 
Idag har jag ägnat mig åt lite pyssel också. Med fimolera. Youtube är fullt av inspiration och idéer. Försökte mig på att göra en blomrulle, och det gick på ett ungefär. 
 
 
Jaha, vad ska man tro om 2015 då? Planen är att jag ska vara föräldraledig större delen av året. Vad man kan vänta sig när man ska få barn, ja, det har jag lärt mig att man helt enkelt inte vet. "Du har en härlig tid framför dig!" sa någon häromveckan. Fast det vet man faktiskt inte. Förra gången jag fick barn hade jag en hemsk tid framför mig. Ett halvår in och ut från sjukhus och mer oro än jag känt sammanlagt i hela mitt liv förut. Det var inte alls så härligt. Vad jag vet är i alla fall att jag väldigt mycket ser fram emot att få träffa den här nya lilla människan. Hörru, det går bra att komma nu!