Det är inte hur man har det

"Det är inte hur man har det, utan hur man tar det."
 
Jag tror att det är alldeles sant. Och att det är alldeles, alldeles missuppfattat.
 
För några kanske ovanstående är uppmuntrande ord. För andra är det precis nerbuttrande. (Att använda ordet "precis" på det här viset är en smålandsgrej som jag lärt mig. Gillar't.) Som om det enda som avgör om du är lycklig eller olyckig är din egen attityd. Ryck upp dig, bara, så blir det bra! Det finns ju dom som har cancer och som ändå har en positiv livssyn! Typ. 
 
Det är väldigt svårt att jämföra problem och svårigheter. En del, och säkert jag själv också ibland, inbillar sig att det går att sätta in tråkigheter på en sorts skala. Du kanske bor långt från dina föräldrar, men var glad du, för mina tycker inte om mig! Du kanske har haft ett missfall, men visa lite tacksamhet, jag kan inte få barn alls! Du kanske blir mobbad på ditt jobb, men ryck upp dig, du har i alla fall ett jobb!
 
Visst kan en behöva lite perspektiv ibland. Blir en helt nedbruten för att ens favorittemugg går sönder så kanske det är dags att lyfta blicken en smula. Jag tänker mig att ni är kloka nog att läsa nyanserna mellan raderna i den här texten. 
 
Min poäng är dock en annan. Den här:
 
Hur problem upplevs ändras väldigt sällan av att personen som upplever dom får en massa information om andras, värre problem. 
 
Det blir inte lättare att ligga på sjukhus med sitt sjuka barn för att någon annans barn ligger i respirator dessutom. Det blir inte lättare att bli väckt tre gånger varje natt för att någon annnan blir väckt fem gånger. Det blir inte lättare att ha hela familjen liggande i förkylning för elfte gången samma månad för att någon annans barn har en kronisk sjukdom. 
 
För det är inte bara hur man har det som har betydelse.
Det är hur man tar det också.
 
För någon är det ingen katastrof, för någon annan gör det hela livet svårt att få ihop.
 
Att jämföra är poänglöst. Den som mår dåligt över något vill väldigt sällan höra om hur mycket sämre någon annan har det, eller få rådet att byta attityd, så blir det bra. Den som mår dåligt över något vill mycket oftare bli lyssnad på och ta del av någon annans empati, utan att lyssnaren värderar och kommer med lösningar eller relaterar det som sägs till egna, eller andras, problem.
 
Jag har funderat mycket på det här, för jag har varit på väg ner i diket några gånger. Särskilt när Lilltroll var yngre hade jag oerhört svårt för klagomål på att folks barn var förkylda, eller inte sov, eller andra "normala" jobbigheter. Jag tystnade, klarade inte att delta i samtalen, för det kändes så främmande. Med tiden har det blivit lättare, och jag kan, jo, jag kan, känna empati för den som har det som i mina ögon är "små" problem. För det handlar om hur den som berättar om det tar det. Jag blev inte ett dugg gladare av när människor informerade mig om sina ännu värre problem (snarare gick hjärtat litegrann sönder, för jag önskade ingen det) och jag räknade ut att detsamma antagligen gäller för andra människor.
 
Så, gör världen till en snällare plats; har någon det tufft, jämför inte. Respektera att någon annans känslor inför ett givet problem är annorlunda än dina. Utbyt erfarenheter och lyssna på varandra - det finns mycket att lära. 
 
 
 
 
 
 
1 Linda :

skriven

Så klokt å bra skrivit Emmie✋

2 Hanna:

skriven

Jättebra skrivet och jag tror du har helt rätt! Jag brukar försöka jämföra med mig själv ist. Tänka tillbaka på svåra stunder och hur jag klarat dem. Man klarar ofta mer än man tror och man växer med motgångar, även om det inte alltid är en tröst för stunden. Massa kram!

Kommentera här: