Nu är det jättenära
Nedräkning. Igår var det precis tre veckor kvar. Idag är det mindre än tre veckor kvar.
Jag fattar det inte. Jag kan inte ta in det. Det är för mycket, för konstigt, för mycket som ska bli annorlunda. Det blir bra, jag tror det, det är inte så att jag ångrar mig eller så. Men jag fattar det inte.
Semestern är slut och på måndag går jag till jobbet. Det gamla jobbet, jobbet som jag jättesnart inte ska ha längre. Jag träffar kollegerna som jag jättesnart ska säga hej då till. Jag ska göra dom där grejerna som jag har pysslat med länge, som jag kan ganska bra, som jag snart inte ska göra längre. Tretton arbetsdagar kvar på kontoret.
Om tre veckor bor vi någon annanstans. Om ytterligare nån vecka går vi till andra arbetsplatser, lämnar vi barnen på en annan förskola, åker jag bil (!) istället för buss till jobbet, har vi andra grannar, pratar folk en annan dialekt, är det jättelångt till Småland.
Oj, oj, oj.