Det är inte hur man har det

"Det är inte hur man har det, utan hur man tar det."
 
Jag tror att det är alldeles sant. Och att det är alldeles, alldeles missuppfattat.
 
För några kanske ovanstående är uppmuntrande ord. För andra är det precis nerbuttrande. (Att använda ordet "precis" på det här viset är en smålandsgrej som jag lärt mig. Gillar't.) Som om det enda som avgör om du är lycklig eller olyckig är din egen attityd. Ryck upp dig, bara, så blir det bra! Det finns ju dom som har cancer och som ändå har en positiv livssyn! Typ. 
 
Det är väldigt svårt att jämföra problem och svårigheter. En del, och säkert jag själv också ibland, inbillar sig att det går att sätta in tråkigheter på en sorts skala. Du kanske bor långt från dina föräldrar, men var glad du, för mina tycker inte om mig! Du kanske har haft ett missfall, men visa lite tacksamhet, jag kan inte få barn alls! Du kanske blir mobbad på ditt jobb, men ryck upp dig, du har i alla fall ett jobb!
 
Visst kan en behöva lite perspektiv ibland. Blir en helt nedbruten för att ens favorittemugg går sönder så kanske det är dags att lyfta blicken en smula. Jag tänker mig att ni är kloka nog att läsa nyanserna mellan raderna i den här texten. 
 
Min poäng är dock en annan. Den här:
 
Hur problem upplevs ändras väldigt sällan av att personen som upplever dom får en massa information om andras, värre problem. 
 
Det blir inte lättare att ligga på sjukhus med sitt sjuka barn för att någon annans barn ligger i respirator dessutom. Det blir inte lättare att bli väckt tre gånger varje natt för att någon annnan blir väckt fem gånger. Det blir inte lättare att ha hela familjen liggande i förkylning för elfte gången samma månad för att någon annans barn har en kronisk sjukdom. 
 
För det är inte bara hur man har det som har betydelse.
Det är hur man tar det också.
 
För någon är det ingen katastrof, för någon annan gör det hela livet svårt att få ihop.
 
Att jämföra är poänglöst. Den som mår dåligt över något vill väldigt sällan höra om hur mycket sämre någon annan har det, eller få rådet att byta attityd, så blir det bra. Den som mår dåligt över något vill mycket oftare bli lyssnad på och ta del av någon annans empati, utan att lyssnaren värderar och kommer med lösningar eller relaterar det som sägs till egna, eller andras, problem.
 
Jag har funderat mycket på det här, för jag har varit på väg ner i diket några gånger. Särskilt när Lilltroll var yngre hade jag oerhört svårt för klagomål på att folks barn var förkylda, eller inte sov, eller andra "normala" jobbigheter. Jag tystnade, klarade inte att delta i samtalen, för det kändes så främmande. Med tiden har det blivit lättare, och jag kan, jo, jag kan, känna empati för den som har det som i mina ögon är "små" problem. För det handlar om hur den som berättar om det tar det. Jag blev inte ett dugg gladare av när människor informerade mig om sina ännu värre problem (snarare gick hjärtat litegrann sönder, för jag önskade ingen det) och jag räknade ut att detsamma antagligen gäller för andra människor.
 
Så, gör världen till en snällare plats; har någon det tufft, jämför inte. Respektera att någon annans känslor inför ett givet problem är annorlunda än dina. Utbyt erfarenheter och lyssna på varandra - det finns mycket att lära. 
 
 
 
 
 
 

En fredagkväll i september

Det regnar ute. Båda barnen sover (tack bärsjal). Mannen är ute på galej (eller, han "jobbar", men precis bara för att det är kul, så det gills som galej, och jag tror inte att han får betalt heller). Och här sitter jag och försöker låta bli att äta choklad. Jag planerar inte att lyckas med den föresatsen hela kvällen. Bara tills jag har ätit någon slags kvällsmat. 
 
Tiden går fort. Eller, tiden går väl ganska lagom fort, men Ru växer alldeles väldigt fort. Jag har inte haft någon bebis som gjort det förut, så det är lite som en alldeles ny grej. Han far omkring i nästan samma tempo som storasystern och är han still så vill han stå upp. Igår kom han på hur det går till att klappa händerna, till stor fascination och förtjusning. 
 
Nu, när vi liksom har en unge att jämföra med, funderar jag på om folk i vår omgivning förstod att något var knasknas med Lilltroll långt innan vi gjorde det. Det är klart att vi visste att något inte var som det skulle, hennes första halvår var vi ju lika mycket på sjukhus som hemma. Jag tänker att vårdpersonalen åtminstone måste ha sett det. Det gör mig arg att tänka tillbaka på alla välmenande "Hon behöver bara äta upp sig lite" och "Hon blir snart starkare". Jag kan för mitt liv inte tro att en person med så stor erfarenhet av barn som de som jobbar på en barnavdelning har kan ha trott på det där själva. 
 
Det kanske verkar konstigt att älta det där, såhär långt efteråt. Jag behöver göra det ibland, för då, när allt hände, fanns det ingen tid alls att reflektera över någonting alls. Det var bara nytt och nytt att ta in hela tiden. Dessutom gör det här normalstörda barnet vi fick som nummer två att perspektiven ändras lite. Jag visste ju då att det var tufft, det vi gick igenom. Men jag visste inte hur enorm skillnaden är mot hur otufft, ja faktiskt jättelätt, det kan vara. Sådär så att en känner för att hitta på saker, sätta sig in i nya grejer, träffa kompisar, träffa nya människor, att vara sådär helt utan oro för hur bäbisen mår.* Det är som en ny grej igen, att ta in och bearbeta, hur långt bort ifrån det som är nu vi faktiskt var då.
 
Snart blir vardagen annorlunda igen. Om lite mer än en vecka börjar jag jobba igen, tre dagar i veckan. Med blandade känslor. Men jag tror det blir kul. 
 
På Visingsö i lördags. Det var typ gråtvackert. 
 
 
 
*Obs. Jag fattar att normalstörd bäbis inte är nån garanti för räkmacka. Egen upplevelse.

Vad ska man (inte) säga?

När folk i ens närhet har det jobbigt på olika sätt är det ofta svårt att veta vad en ska säga. En vill gärna komma på alla dom rätta sakerna, säga något som muntrar upp och allt sånt där bra. 
 
När Lilltroll hade fötts hade vi det massor med jobbigt. Hon låg på sjukhus en massa, vi visste inte vad som var fel och var helt slutkörda på alla möjliga plan. Inget jag hade föreställt mig om hur det skulle vara att få barn stämde. Jag skulle ju träffa mina föräldralediga kompisar och fika och sådär, inte ligga på ett sjukhusrum och undra om min dotter någonsin skulle kunna hålla upp sitt huvud själv eller kunna andas utan en maskin när hon sov. 
 
Jag kan förstås bara tala för mig. Kanske kan andra i liknande situationer känna igen sig, kanske inte. Det här är mina erfarenheter av vad som känns bra att höra och vad som inte gör det. 
 
På den säkra sidan:
 
Vi tänker på er. För den som säger det kan det säkert kännas platt, som om det gjorde någon skillnad, liksom? Men det gör det. Att veta att folk tänker och bryr sig, det gör skillnad. Ett sms om att någon tänt ett ljus för oss, små påminnelser om att vi inte är ensamma. 
 
Många undrar förstås hur det är och hur det går med allting. En har inte alltid ork och kraft att prata om det. Då är det tacksamt att få en öppen fråga: Hur har ni det? En sådan fråga kan man svara hur lite eller hur mycket man vill på. Blir svaret "Jotack, det rullar på" så kanske du ska nöja dig med det och inte gräva vidare. Det kan visserligen betyda att allt är helt sjukt jobbigt, men att jag inte har någon lust att prata om det nu. Svaret skulle också kunna bli en gråtorgie med massor av detaljer om hur det faktiskt är, vad som senaste provsvaren var, hur lite vi sover, hur stor oron är. Var beredd på det om du ställer frågan. 
 
Vad en INTE vill höra: 
 
Förminska inte mina känslor eller min oro genom att säga saker som att Det är nog inte så farligt, ska du se. Det är inte uppmuntrande alls, det ger mig bara signaler om att du verkligen inte alls fattar vad det är vi går igenom. För det kanske är precis så farligt som jag tror. Ge mig heller inte "råd" om hur jag ska må bättre i stil med Men tänk inte så! när jag berättar om min oro för att min dotter kanske har en konstig sjukdom och dör i förtid eller att vi kanske inte kommer att kunna på kvar i vårt hus för att allt måste handikappanpassas. Min oro kommer inte att släppa för att du säger så och jag kommer återigen att känna att du bara inte alls fattar. 
 
Något annat människor sa, förstås i all välmening och väl antar jag tänkt som någon slags tröst var sådant som Hon har ju så många fina sidor! Det var nog nästan det värsta av allt. Som om folk trodde att vi tyckte mindre om vårt barn för att situationen var så jobbig. Det vet väl jag bäst av alla hur fin hon är, hon är mitt barn, hon är världens bästaste, finaste unge! Att säga att hon har "fina sidor" som om det liksom skulle väga upp för att hon inte mår bra, det blir bara jättekonstigt. Säg gärna att hon är fin, men säg det inte som om det vore någon slags motvikt till något annat, som att det jobbiga borde bli mindre jobbigt. 
 
Vi känner några som har det ännu värre! Det sägs säkert inte med någon baktanke om att en borde vara åtminstone lite tacksam för att det inte är ännu värre, men det blir någonstans ändå kontentan. Att höra om andras elände, det är verkligen mer än vi har ork till just här och just nu. Vi har nog med vår egen bubbla. Spara din berättelse till någon som har orken att höra den. 
 
 
Sammanfattningsvis, ja, det är nog helt enkelt väldigt svårt att säga "rätt" saker. Jag får ju uppenbarligen ihop fler fel än rätt när jag tänker på det hela. Mitt bästa tips är nog helt enkelt att hellre säga mindre än att säga sådant som riskerar att bli plumpt. Det bästa som personer i vår omgivning gjorde, det var sådant som att faktiskt komma och hälsa på oss på sjukhuset, eller som fina Torpfrun, som kom körandes med en hel hög matlådor vi kunde stoppa i frysen. Små sms innehållandes en kram och lite pepp. Och de som lyssnade, utan att komma med råd eller missriktad uppmuntran, som bara tog sig tid att höra om hur det kändes och som kanske grät en liten skvätt tillsammans.
 
Ofta är det inte att säga som är tricket, utan att finnas.