Sjalnörderiet

Jaha, det här med bärsjalar. Bra grej! tänkte jag när jag såg en hemma hos Limpan för första gången när jag var gravid med Trollungen. Skaffade en trikåsjal och bar nämnda Trollbarn i den hemma när hon var liten. Topp! Föga anade jag då vilka möjligheter det finns. Och flera gånger har jag varit lite bitter över det. Troll, som inte kan gå och dessutom är rätt lättviktig, är ju typ det optimala bärbarnet! Så glad att jag kom på det till slut i alla fall. Nu bär jag glatt 16 kilo i en Wompat-sele till och från förskolan. Med bra bärdon är det ingen match ens för mig, som alltid varit lite av en klenis.
 
Så, innan Ru föddes läste jag på lite mer, gick med i en facebookgrupp. Ojojoj, vilka nördar, tänkte jag. Sån ska jag aldrig bli, tänkte jag. Jag ska bara ha en sjal, tänkte jag. Så gick det med det. 
 
Nu är jag en sjalnörd. Jag har bärdon i plural, läser artiklar om ergonomi och frestas av fina mönster och att testa flera spännande materialblandningar. Övar nya knyt och pratar gärna om att bära barn så fort någon visar sig intresserad. 
 
Fast det är en rätt bra grej att nörda ner sig i, om en nu ska nörda - det är så himla bra att bära barn! Så bra så att jag hemskt gärna vill berätta det för alla som har barn, så att dom inte missar det. Barnet är nöjt samtidigt som disken blir klar, jag slipper leta hiss och missa bussen för att det redan var två vagnar på den, skogsstig - inga problem, jag tar mig fram! Och det är liksom inte bara en subjektiv uppfattning, det finns forskning och sådär också! Burna barn gråter mindre, och det har också visat sig ha god effekt på mödrar med förlossningsdepression. Kolla här till exempel.
 
På torsdag ska jag prata sjal på öppna förskollan här i Northern Hammer. Den stora utmaningen blir att hålla mig ifrån nördsnacket, tror jag. Ska bli så himla kul!! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fastän det varken är jul eller födelsedag

Igår var förskolan stängd och Mannen passade på att vara ledig. Inspirerade efter hembesök av specialpedagog for vi till Ikea för lite inköp. Det var en bra dag att åka till Ikea på, visade det sig, inte så förfärligt trångt alls. Mat intogs i restaurangen (alla åt!) och som de väldisciplinerade kunder vi är gick vi igenom hela varuhuset i pilarnas riktning. Trollbarnet satt nöjd i sin vagn och Lilla Ru satt nöjd i sin sjal. Prima fint. 
 
En väldigt bra ny grej hemma hos oss är att vi ställt iordning ett lekrum. Datorn fick flytta upp till ett hörn av hallen och tadaaa! så fanns det plats. En väldigt bra grej med att ha ett lekrum är att en slipper ha alla leksaker i köket (på övervåningen är ingen idé att ha dom, för hallå, när hänger en där? När en sover, typ). 
 
Det blev nytt möblemang till nämnda rum och nu kan dockorna ha kalas, för servis finns det. Dessutom tågbana och lite annat smått och gott. Efter Ikea fortsatte vi till andra butiker Troll fick nya kläder (de slits mer när barnet som har dom på sig övervägande tar sig fram genom att krypa) och Ru fick en potta. Det är topp att ha en åttamånaders som redan vet poängen med en sån!
 
Väldigt trötta blev vi, men vi skruvade i alla fall ihop möblerna när barna somnat. Eller, Mannen skruvade och jag talade om för honom hur han skulle skruva. En välfungerande arbetsfördelning hemma hos oss. Såna gånger saknar jag verkligen att ha Fru E i närheten. När vi delade lägenhet i Öret och jag hade skaffat nya möbler från det stora varuhuset kom hon liksom smygande och frågade försiktig, om hon, kanske snälla? kunde få skruva ihop mina möbler? För hon ville ju inte ta nöjet ifrån mig! 
 
Lilltroll såg möblerna imorse, men provade inte. Varför sitta still när en kan åka traktor, liksom. 
 
 
 
 
 
 

Det är inte hur man har det

"Det är inte hur man har det, utan hur man tar det."
 
Jag tror att det är alldeles sant. Och att det är alldeles, alldeles missuppfattat.
 
För några kanske ovanstående är uppmuntrande ord. För andra är det precis nerbuttrande. (Att använda ordet "precis" på det här viset är en smålandsgrej som jag lärt mig. Gillar't.) Som om det enda som avgör om du är lycklig eller olyckig är din egen attityd. Ryck upp dig, bara, så blir det bra! Det finns ju dom som har cancer och som ändå har en positiv livssyn! Typ. 
 
Det är väldigt svårt att jämföra problem och svårigheter. En del, och säkert jag själv också ibland, inbillar sig att det går att sätta in tråkigheter på en sorts skala. Du kanske bor långt från dina föräldrar, men var glad du, för mina tycker inte om mig! Du kanske har haft ett missfall, men visa lite tacksamhet, jag kan inte få barn alls! Du kanske blir mobbad på ditt jobb, men ryck upp dig, du har i alla fall ett jobb!
 
Visst kan en behöva lite perspektiv ibland. Blir en helt nedbruten för att ens favorittemugg går sönder så kanske det är dags att lyfta blicken en smula. Jag tänker mig att ni är kloka nog att läsa nyanserna mellan raderna i den här texten. 
 
Min poäng är dock en annan. Den här:
 
Hur problem upplevs ändras väldigt sällan av att personen som upplever dom får en massa information om andras, värre problem. 
 
Det blir inte lättare att ligga på sjukhus med sitt sjuka barn för att någon annans barn ligger i respirator dessutom. Det blir inte lättare att bli väckt tre gånger varje natt för att någon annnan blir väckt fem gånger. Det blir inte lättare att ha hela familjen liggande i förkylning för elfte gången samma månad för att någon annans barn har en kronisk sjukdom. 
 
För det är inte bara hur man har det som har betydelse.
Det är hur man tar det också.
 
För någon är det ingen katastrof, för någon annan gör det hela livet svårt att få ihop.
 
Att jämföra är poänglöst. Den som mår dåligt över något vill väldigt sällan höra om hur mycket sämre någon annan har det, eller få rådet att byta attityd, så blir det bra. Den som mår dåligt över något vill mycket oftare bli lyssnad på och ta del av någon annans empati, utan att lyssnaren värderar och kommer med lösningar eller relaterar det som sägs till egna, eller andras, problem.
 
Jag har funderat mycket på det här, för jag har varit på väg ner i diket några gånger. Särskilt när Lilltroll var yngre hade jag oerhört svårt för klagomål på att folks barn var förkylda, eller inte sov, eller andra "normala" jobbigheter. Jag tystnade, klarade inte att delta i samtalen, för det kändes så främmande. Med tiden har det blivit lättare, och jag kan, jo, jag kan, känna empati för den som har det som i mina ögon är "små" problem. För det handlar om hur den som berättar om det tar det. Jag blev inte ett dugg gladare av när människor informerade mig om sina ännu värre problem (snarare gick hjärtat litegrann sönder, för jag önskade ingen det) och jag räknade ut att detsamma antagligen gäller för andra människor.
 
Så, gör världen till en snällare plats; har någon det tufft, jämför inte. Respektera att någon annans känslor inför ett givet problem är annorlunda än dina. Utbyt erfarenheter och lyssna på varandra - det finns mycket att lära.