Sjalnörderiet

Jaha, det här med bärsjalar. Bra grej! tänkte jag när jag såg en hemma hos Limpan för första gången när jag var gravid med Trollungen. Skaffade en trikåsjal och bar nämnda Trollbarn i den hemma när hon var liten. Topp! Föga anade jag då vilka möjligheter det finns. Och flera gånger har jag varit lite bitter över det. Troll, som inte kan gå och dessutom är rätt lättviktig, är ju typ det optimala bärbarnet! Så glad att jag kom på det till slut i alla fall. Nu bär jag glatt 16 kilo i en Wompat-sele till och från förskolan. Med bra bärdon är det ingen match ens för mig, som alltid varit lite av en klenis.
 
Så, innan Ru föddes läste jag på lite mer, gick med i en facebookgrupp. Ojojoj, vilka nördar, tänkte jag. Sån ska jag aldrig bli, tänkte jag. Jag ska bara ha en sjal, tänkte jag. Så gick det med det. 
 
Nu är jag en sjalnörd. Jag har bärdon i plural, läser artiklar om ergonomi och frestas av fina mönster och att testa flera spännande materialblandningar. Övar nya knyt och pratar gärna om att bära barn så fort någon visar sig intresserad. 
 
Fast det är en rätt bra grej att nörda ner sig i, om en nu ska nörda - det är så himla bra att bära barn! Så bra så att jag hemskt gärna vill berätta det för alla som har barn, så att dom inte missar det. Barnet är nöjt samtidigt som disken blir klar, jag slipper leta hiss och missa bussen för att det redan var två vagnar på den, skogsstig - inga problem, jag tar mig fram! Och det är liksom inte bara en subjektiv uppfattning, det finns forskning och sådär också! Burna barn gråter mindre, och det har också visat sig ha god effekt på mödrar med förlossningsdepression. Kolla här till exempel.
 
På torsdag ska jag prata sjal på öppna förskollan här i Northern Hammer. Den stora utmaningen blir att hålla mig ifrån nördsnacket, tror jag. Ska bli så himla kul!! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
2 kommentarer