Tiotusen problem jag inte har

Redan på morgonen anar jag det. När klockan var åtta och hon ännu inte hade vaknat. Vid nio var jag nästan helt säker. Inte så att jag skulle ha sagt det till någon. Inte ens till mig själv. Men ändå, ganska säker. Hon sover inte till nio om hon inte är sjuk.

 

Ingen frukost, jo, lite glass. På förmiddagen några chips. Hon orkar sitta, men jag ser hur blicken försvinner. Tänker att den här vändan blir en sjukhusvända. Tänker att det är bäst att vi åker hem, innan den tesen bevisas.

 

Semester avbruten i förtid. Hej då, svärföräldrar. Hej många timmar i bilen. Bara hon inte kräks i bilen på vägen. Bara hon inte får för ont i kroppen. Bara de andra två barnen är hyfsat nöjda. Makens födelsedag. Han fick sina presenter i bilen. Och den lilla pausen i Askersund var ju fin, Ru fick titta på både vatten och båtar.

 

Hemma sent, i säng med alla. Imorgon förmiddag åker vi till sjukhuset.

 

Morgon. Packa ihop. Rutinerad. Egen tekopp ska med, sjukhusets är alldeles för små. Egna tepåsar också, ibland finns det bara Liptons Red Berries kvar i lådan i anhörigköket. Den smakar tvål. Matlådor, vill inte behöva gå ifrån E för att handla mat. Vattenflaska. Laddare. Bok. Ombyten till E. Ombyten till mig. Orkar inte släpa egen kudde den här gången. Vet att jag kommer att ångra mig.

 

Gott om parkeringsplatser, det är ju semestertider. Tryggheten i att veta att chansen att vi blir igenkända är stor. Risken att vår närvaro blir ifrågasatt är liten. Också, känslan av det sorgliga i att komma till barnakuten och knappt behöva presentera sig.

 

Mycket riktigt. Jag känner igen sköterskan som öppnar åt oss. Hon känner igen oss. Jag antar att inte så många kommer med rullstol framför sig och sexåring på ryggen, det kanske hjälper.

 

Sjuksköterskan som hämtar oss för att gå till avdelningen är ny. Har ni varit här förut? – Ja. Fem gånger förut. Sedan vi flyttade hit för två år sedan. Kanske är det sex. Jag har tappat räkningen nu. Jag svarar bara ”ja”. Han drar rutinerna med frukost och anhörigfika ändå. Kanske tar han det lite långsammare för dom som är nya.

 

Det blir som en vana. Då och då ligger vi på sjukhus. E slutar äta och dricka när hon blir sjuk. Det kan räcka med ett litet vanligt förkylningsvirus. Feber, trötthet. Dricker noll. Äter noll. Utan dropp skulle hon kanske dö. Det är inte en vana att tänka på det. Sånt orkar jag väl inte gå runt och tänka på heller.

 

Jag tänker på att det förmodligen tar ett par dar, kanske lite mer, tills hon orkar äta själv igen. Tills vi kan åka hem. Tänker på att jag måste komma ihåg att anmäla VAB. Tänker på hur bra det är att mamma bor nära och kan komma och se efter småsyskonen, så att maken kan titta till bina, som han behövde.

 

Det händer att någon beklagar det hela, säger att det låter jobbigt med sjukhus. Dom har rätt. Det är jobbigt med sjukhus. Men sånt orkar jag väl inte gå runt och tänka på, heller. Skulle jag tänka på precis hur jobbigt det är, då skulle jag gråta. Och vem vill gråta på sjukhus? Inte jag, i alla fall. Jag måste ta hand om mitt barn. Och så måste jag befinna mig i ett rum, där okända människor går in och ut och kanske eller kanske inte har tämligen god social kompetens.

 

Jag tänker en del på hur bra jag har det. På att jag borde vara mer tacksam över allting som är lätt. Allting som bara fungerar. Att det inte är värre än såhär. Det där att det finns minst tiotusen problem som jag inte har. Som har tilldelats någon annan. Det tänker jag på en del.

 

Hon ligger i sjukhussängen, droppet är påkopplat. Hon grät lite nere på akuten. Jag tror inte hon hade ont, jag tror bara att hon inte vill vara här. Hon är blek, läpparna är torra. Håret tovigt och bara hjälpligt rengjort. Så liten. Så tanig. Så kraftlös. Bröstkorgen som höjs och sänks. Hon snarkar lite ibland. Men hon är inte rosslig, hon andas lätt. Kanske går det bra med det, den här gången.

 

Ibland tänker jag på hur mycket gråt det finns, som aldrig har fått komma ut. Den som ibland blev kvävd med kraft, den som ibland aldrig ens fick komma i närheten av ytan. Om den liksom krymper? Förflyttas till ett parallellt utrymme i medvetandet? Om den upplöses i molekyler? Eller fortfarande väntar på att få komma ut. Men jag tänker inte på det så länge.

 

Sånt orkar jag väl inte sitta här och tänka på, heller.

 

 
sjukhus
0 kommentarer

Nu är det 2018, minsann.

Den 28 maj 2017 skrev jag mitt senaste blogginlägg. Jag kanske bara borde ge upp och lägga ner. Men... jag gillar ändå den här grejen. Då denna stackars lilla parentes får väl ligga här, lite halvdöd, så att jag har någonstans att ta vägen när jag känner för att skriva någonting. 
 
Känner för att skriva något gör jag visserligen ganska ofta. Men så ska det ju också sammanfalla med tillfälle, inspiration, något vettigt att plita ner. Och dessutom med ett hjärntillstånd som är sådant att det hela blir begripligt. Fast nu får det bli bara för att jag känner för det. 
 
Det är ett nytt år nu. Jag vet inte hur länge jag kommer undan med att säga att vi "nyss" har flyttat hit, men jag antar att det börjar närma sig någon slags gräns? Ett år och fyra månader är det nu. Länge nog att vara gravid i nio månader och att ha fött barn för ett halvår sedan. Det är ändå ganska länge. Det är till exempel länge nog att  upptäcka att taket läcker i Trollbarnets rum och att få det åtgärdat och att våndas över hur dyrt det är att laga tak. Länge nog att skörda tomater, squash, morötter och potatis från eget land. Länge nog att nääästan bli trött på att höra sig själv säga "ser du, vilken vacker solnedgång det är ikväll igen!" Men med tanke på att solen i Norhern Hammer gick ner bakom ett skogigt berg redan vid niotiden, även i midsommartid, så får en förstå förtjusningen över denna platta horisont och dessutom något nordligare breddgrad. 
 
Året som gått har varit intensivt. Känslan av nytt har liksom inte lämnat, men så har det ju fortsatt med nytt också. Nytt barn, till exempel. Ganska stor sak ändå ju. Ny föräldraledighet. Tre barn. Lite overkligt, fortfarande. 
 
Jag ser fram emot våren. Våren -17 känner jag mig lite snuvad på. Jag var tung och orörlig med en kropp som ansåg att en promenad ända till tvättlinan bara kunde bli av om jag förblev stilla resten av den dagen. Och så är ju vår och sommar överlag lite mer min grej. Och nytt lär fortsätta att hända. Troll ska förmodligen börja skolan detta år, jag siktar på att börja ett nytt jobb. Jag hoppas på ny färg på vardagsrumsväggarna också, men vi får väl se om energin finns. 
 
Och du som kikar in här - tack för att du har kvar hoppet om mig. 
 
 
 
1 kommentar

Och så livet som bara fortsätter att hända

Northern Hammer. Så nyligen, så himla längesen. Åtta månader har vi bott här nu. Det kändes väldigt mycket hemma överraskande fort, det här huset.
 
Det har varit åtta trötta månader. Det blir väl så när allting är nytt på en och samma gång. Och när en är gravid. Nu är det inte så långt kvar av just det, men mitt hopp om att bli pigg inom den närmsta framtiden är tämligen litet. Gläds åt att det är sommar i alla fall, det är lättare att vara opigg när det åtminstone är varmt och ljust ute. 
 
Det jag saknar mest är precis det jag trodde att jag skulle sakna mest - mitt jobb. Litegrann själva jobbet i sig, desto mer mina finfina kolleger, hela stämningen på jobbet. Det VAR verkligen lyx att komma till jobbet och känna att det var vänner jag hängde med. Trodde ju också det skulle bli kul det där med att vara en blandad arbetsgrupp som i män och kvinnor. Slutsats: män är sjukt överskattade. Ibland lite särskilt om dom samtidigt är överläkare. Kvinnor på mitt gamla jobb: Inget går upp emot er! 
 
Det här, att jag känner mig så påverkad av alla förändringar i livet, får mig att känna mig gammal. Jag vill ju gärna tro att jag är lika anpassningsbar och flexibel som när jag var 20 och tyckte det var helt okej att dela ett sovrum på mindre än fyra kvadrat med en främmande människa som inte städade efter sig.
 
Nya jobbet är spännande och kul på många sätt, men ganska ensamt. "Teamarbete" låter ju fint, men innebär i praktiken ett möte en gång i veckan då ett stort antal patienter och remisser ska gås igenom i rask takt. Patientmötena desto mer givande, jag lär mig verkligen massor, och känner, precis som förut, att det är ett privilegium att få ta del av dessa människors liv, och i bästa fall göra det lite, lite bättre. 
 
I och med att ledighet närmar sig känns jobbet allt mindre relevant och desto mer energi går åt till att tänka på det som ska bli. Oron för hur vi ska orka och hinna med ett barn till i familjen. Tacksamhet över att det nu är 10 minuter till närmsta familj istället för en timme. Den växande nyfikenheten på vem det är som kommer att komma. Oron över om barnet ska vara ett barn som kräver mycket mer än de flesta andra barn. 
 
Nu hör jag Mannen och barna utanför. De har varit i Strängnäs och handlat två megastora vattentankar till regnvattnet, så att den stackars potatisen och dess sällskap ska få tillräckligt med vatten och växa riktigt fina därute i landen. Där är han i sitt rätta element. Ser fram emot att få min kropp tillbaka (mer specifikt: förmågan att gå och förmågan att ta upp tillräckligt med syre) för att han ska slippa göra allting själv. 
 

Mina två timmar i ensamhet har jag ägnat åt glass, Skam och att skriva blogginlägg. Och att få min vänsterarm tvättad av katten. Jag har en känsla av att han tycker jag är ganska otacksam.
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer