Tiotusen problem jag inte har

Redan på morgonen anar jag det. När klockan var åtta och hon ännu inte hade vaknat. Vid nio var jag nästan helt säker. Inte så att jag skulle ha sagt det till någon. Inte ens till mig själv. Men ändå, ganska säker. Hon sover inte till nio om hon inte är sjuk.

 

Ingen frukost, jo, lite glass. På förmiddagen några chips. Hon orkar sitta, men jag ser hur blicken försvinner. Tänker att den här vändan blir en sjukhusvända. Tänker att det är bäst att vi åker hem, innan den tesen bevisas.

 

Semester avbruten i förtid. Hej då, svärföräldrar. Hej många timmar i bilen. Bara hon inte kräks i bilen på vägen. Bara hon inte får för ont i kroppen. Bara de andra två barnen är hyfsat nöjda. Makens födelsedag. Han fick sina presenter i bilen. Och den lilla pausen i Askersund var ju fin, Ru fick titta på både vatten och båtar.

 

Hemma sent, i säng med alla. Imorgon förmiddag åker vi till sjukhuset.

 

Morgon. Packa ihop. Rutinerad. Egen tekopp ska med, sjukhusets är alldeles för små. Egna tepåsar också, ibland finns det bara Liptons Red Berries kvar i lådan i anhörigköket. Den smakar tvål. Matlådor, vill inte behöva gå ifrån E för att handla mat. Vattenflaska. Laddare. Bok. Ombyten till E. Ombyten till mig. Orkar inte släpa egen kudde den här gången. Vet att jag kommer att ångra mig.

 

Gott om parkeringsplatser, det är ju semestertider. Tryggheten i att veta att chansen att vi blir igenkända är stor. Risken att vår närvaro blir ifrågasatt är liten. Också, känslan av det sorgliga i att komma till barnakuten och knappt behöva presentera sig.

 

Mycket riktigt. Jag känner igen sköterskan som öppnar åt oss. Hon känner igen oss. Jag antar att inte så många kommer med rullstol framför sig och sexåring på ryggen, det kanske hjälper.

 

Sjuksköterskan som hämtar oss för att gå till avdelningen är ny. Har ni varit här förut?  Ja. Fem gånger förut. Sedan vi flyttade hit för två år sedan. Kanske är det sex. Jag har tappat räkningen nu. Jag svarar bara ”ja”. Han drar rutinerna med frukost och anhörigfika ändå. Kanske tar han det lite långsammare för dom som är nya.

 

Det blir som en vana. Då och då ligger vi på sjukhus. E slutar äta och dricka när hon blir sjuk. Det kan räcka med ett litet vanligt förkylningsvirus. Feber, trötthet. Dricker noll. Äter noll. Utan dropp skulle hon kanske dö. Det är inte en vana att tänka på det. Sånt orkar jag väl inte gå runt och tänka på heller.

 

Jag tänker på att det förmodligen tar ett par dar, kanske lite mer, tills hon orkar äta själv igen. Tills vi kan åka hem. Tänker på att jag måste komma ihåg att anmäla VAB. Tänker på hur bra det är att mamma bor nära och kan komma och se efter småsyskonen, så att maken kan titta till bina, som han behövde.

 

Det händer att någon beklagar det hela, säger att det låter jobbigt med sjukhus. Dom har rätt. Det är jobbigt med sjukhus. Men sånt orkar jag väl inte gå runt och tänka på, heller. Skulle jag tänka på precis hur jobbigt det är, då skulle jag gråta. Och vem vill gråta på sjukhus? Inte jag, i alla fall. Jag måste ta hand om mitt barn. Och så måste jag befinna mig i ett rum, där okända människor går in och ut och kanske eller kanske inte har tämligen god social kompetens.

 

Jag tänker en del på hur bra jag har det. På att jag borde vara mer tacksam över allting som är lätt. Allting som bara fungerar. Att det inte är värre än såhär. Det där att det finns minst tiotusen problem som jag inte har. Som har tilldelats någon annan. Det tänker jag på en del.

 

Hon ligger i sjukhussängen, droppet är påkopplat. Hon grät lite nere på akuten. Jag tror inte hon hade ont, jag tror bara att hon inte vill vara här. Hon är blek, läpparna är torra. Håret tovigt och bara hjälpligt rengjort. Så liten. Så tanig. Så kraftlös. Bröstkorgen som höjs och sänks. Hon snarkar lite ibland. Men hon är inte rosslig, hon andas lätt. Kanske går det bra med det, den här gången.

 

Ibland tänker jag på hur mycket gråt det finns, som aldrig har fått komma ut. Den som ibland blev kvävd med kraft, den som ibland aldrig ens fick komma i närheten av ytan. Om den liksom krymper? Förflyttas till ett parallellt utrymme i medvetandet? Om den upplöses i molekyler? Eller fortfarande väntar på att få komma ut. Men jag tänker inte på det så länge.

 

Sånt orkar jag väl inte sitta här och tänka på, heller.

 

 
sjukhus
0 kommentarer