parentes

Det regnar ute. Båda barnen sover (tack bärsjal). Mannen är ute på galej (eller, han "jobbar", men precis bara för att det är kul, så det gills som galej, och jag tror inte att han får betalt heller). Och här sitter jag och försöker låta bli att äta choklad. Jag planerar inte att lyckas med den föresatsen hela kvällen. Bara tills jag har ätit någon slags kvällsmat. 

 

Tiden går fort. Eller, tiden går väl ganska lagom fort, men Ru växer alldeles väldigt fort. Jag har inte haft någon bebis som gjort det förut, så det är lite som en alldeles ny grej. Han far omkring i nästan samma tempo som storasystern och är han still så vill han stå upp. Igår kom han på hur det går till att klappa händerna, till stor fascination och förtjusning. 

 

Nu, när vi liksom har en unge att jämföra med, funderar jag på om folk i vår omgivning förstod att något var knasknas med Lilltroll långt innan vi gjorde det. Det är klart att vi visste att något inte var som det skulle, hennes första halvår var vi ju lika mycket på sjukhus som hemma. Jag tänker att vårdpersonalen åtminstone måste ha sett det. Det gör mig arg att tänka tillbaka på alla välmenande "Hon behöver bara äta upp sig lite" och "Hon blir snart starkare". Jag kan för mitt liv inte tro att en person med så stor erfarenhet av barn som de som jobbar på en barnavdelning har kan ha trott på det där själva. 

 

Det kanske verkar konstigt att älta det där, såhär långt efteråt. Jag behöver göra det ibland, för då, när allt hände, fanns det ingen tid alls att reflektera över någonting alls. Det var bara nytt och nytt att ta in hela tiden. Dessutom gör det här normalstörda barnet vi fick som nummer två att perspektiven ändras lite. Jag visste ju då att det var tufft, det vi gick igenom. Men jag visste inte hur enorm skillnaden är mot hur otufft, ja faktiskt jättelätt, det kan vara. Sådär så att en känner för att hitta på saker, sätta sig in i nya grejer, träffa kompisar, träffa nya människor, att vara sådär helt utan oro för hur bäbisen mår.* Det är som en ny grej igen, att ta in och bearbeta, hur långt bort ifrån det som är nu vi faktiskt var då.

 

Snart blir vardagen annorlunda igen. Om lite mer än en vecka börjar jag jobba igen, tre dagar i veckan. Med blandade känslor. Men jag tror det blir kul.