25 februari - Operationen
Väntan är oändlig. Vi tänker på annat.
Klockan 8 rullades hon iväg för sövning och förberedelser. D har sovit där med henne natten till idag. Jag hade egentligen velat komma dit på morgonen, innan operationen, men lät bli. Det var ändå bara en förälder som fick följa med in i operationssalen. Och jag hade inte ens fått krama henne. Sterilt ska det vara. Jag väntade på hotellet istället. Jag var hos henne en stund igår kväll i alla fall. Vi fick inte kramas då heller, men jag höll henne i handen en liten stund. Eftersom jag bott med småsyskonen hos mormorn hela veckan har jag knappt sett henne, bara varit hemma som hastigast. Och hållit avstånd, eftersom jag varit förkyld. Inga kramar, och inget sätt som hon kan förstå att förklara varför. Och nu kan jag bara hålla den taniga lilla handen på den taniga lilla armen på barnet som inte har en aning om vad som ska hända under morgondagen.
Det går bättre än jag väntat mig ändå, att vänta. Jag såg för mig hur jag skulle ligga hopkrupen i fosterställning och gråta hela dagen. Vi äter frukost. Vi går ner på stan en sväng och inhandlar nödvändigheter; huvudvärkstabletter. Batterier till Kevin, E:s nya favoritleksak, härmfågeln hon fick i julklapp, given namnet Kevin av lillebror, för ”det finns en jättetokig minion som heter så”. Kevin är med på sjukhuset. Och iPaden.
Det är skönt att ha hotellrummet. Sjukhusrum har liksom för mycket i väggarna. Och bara plats för en i taget att ligga ner. Vi sover en stund. Jag har en påbörjad korg med mig och det lugnar att snurra snöre runt rep, varv efter varv efter varv. Vi ser Mot alla odds på teve. Vi äter på stan och jag kan till och med njuta av maten. Men vi måste prata hela tiden. Om allt utom vad som händer på sjukhuset. Annars håller jag inte ihop.
Vid femtiden går vi mot sjukhuset. När de väl meddelar att operatonen är klar vill vi vara nära, så att vi är där när hon vaknar. De har sagt att det kan ta åtta timmar eller mer från operationnsstart, men också mindre. Det är skönt att vi är tillsammans.
Klockan 18, tio timmar efter att hon rullades iväg, ringer kirurgen. Jag sätter mig upp i anhörigsängen i salen på avdelningen, sätter på högtalaren så att D också hör. Operationen har gått bra. Vi kunde räta ut ryggen mer än väntat. Hon kommer snart till uppvaket. Jag ställer ett par frågor men minns varken dem eller svaren efteråt. Jag lägger på och allt lossnar. Det är färdigt. Det gick bra. Allt är bra. Det är över nu.
När vi kommer dit har hon redan vaknat. Fast särskilt mycket vaken är hon förstås inte. Svullna läppar, gula fläckar kring halsen. Slangar och mätinstrument. Hon ser mig först och gör en ansats att teckna "pappa", men orkar inte riktigt lyfta handen till pannan. Hon tecknade såhär med fingret i handen innan ni kom, säger sköterskan. Knasbarnet har redan frågat efter iPaden, minsann. Vi fnissar lite mitt i allt. Känner en lättnad. Älskade unge.
Bara en förälder får stanna. D tar natten på uppvaket. Han hänvisas till en inte särskilt skön fåtölj och telefonförbud. Det är tungt att gå därifrån, men jag är tacksam över att få sova i en riktig säng. På en bänk utanför ingång 100 sätter jag mig ner och andas en stund och låter några tårar rinna ut. Meddelar de närmaste att det gått bra. Tacksam över att det är många som tänker på henne och oss.
Det är äntligen över nu.
