Småbarnsåren, jaa, dom är tuffa, men dom går ju över!
Ganska ofta frågar folk varandra hur gamla den andras barn är. Jag gissar att det är för att svaret på frågan ger mesta möjliga information om barnet på kortast möjliga svar. 2 år. Jaha, en liten en som tultar runt, kanske går på förskola. Jaha, åtta år, ett skolbarn som klarar mycket själv. Jaha, tretton och i början av tonåren, oj, det händer mycket.
Min äldsta dotter är sju år. När jag berättar det gör folk antagandet att hon är ungefär som sjuåringar är mest. Kanske gör de en kommentar om att det är en rolig ålder med så mycket funderingar. Om skolstart. Om sjuåringars intressen. Och för varje antagande de gör känns det svårare att liksom rätta dom. Så nuförtiden lägger jag till det direkt: hon har utvecklingsstörning och är i nivå ungefär med en tvååring.
Innan folk hinner börja anta.
Jag kommer på mig själv med att tänka att jag kanske överdriver det jobbiga i det. Det är ju ändå väldigt vanligt att ha tvååringar. De allra flesta som är föräldrar har haft det under en period. Ingen grej.
För någonstans fyra-fem år sedan hittade jag det här svaret från en psykolog i en föräldratidning. E var då någonstans två-tre år då, det var i alla fall innan hon börjat gå.
"Det beror dels på att man inte riktigt orkar vara spädbarnsförälder längre än så".
Man orkar inte riktigt vara spädbarnsförälder längre än den tid barnet är ett spädbarn. Man orkar inte riktig vara tvååringsförälder längre än i tvåårsåldern.
Nu har det gått sju år. I sju år har jag varit förälder till en noll- till tvååring. Och idag, just idag, talar jag om för mig själv att det är hyfsat rimligt att jag är trött. Och att jag får sörja att jag inte har en "sjuåring". Och, till skillnad från den första förvirrande tiden med E i våra liv, gör jag det utan dåligt samvete. För nu vet jag att trötthet och sorg, och att uttrycka den, inte förtar något av kärleken. Ingenting alls, faktiskt.
Total igenkänning! Det har kommit en smygande känsla av att jag är för mkt när jag är så tidig med att berätta om Sigge som också har en utvecklingsstörning, att folk tycker jag är negativ och gör sociala situationer jobbiga för den som ställde frågan. Men det tycker de ju för att de inte varit i min situation tusen gånger och inte redan testat alla sätt att navigera? Tack för ditt inlägg!