Salahelg med adventsbröllop

I fredags kväll begav vi oss uppåt landet och bjöds god fisksoppa av mor när vi äntligen kom fram. I lördags var vi förstås och kollade in gallerian, och riktigt fint var det, må jag säga! Det bästa är nog ändå att dom har grejat till utsidan. No more aprikos puts på Salas torg! Mannen inhandlade både skor och skjorta och jag slog till på en nätt liten handväska och ett gäng hårnålar. Dessutom var shoppingen så supereffektiv att vi hann med att fika tillsammans med ett par mycket sköna människor på Johanssons också.

Efter fix och stök hemma åkte vi mot Västerås där min Andra Apelsinhalva blev fru minsann. Mycket vacker var hon förstås och trevligt hade vi på festen också. Mycket god mat! Det är effektivt att gå på bröllop om man inte vet så mycket om någon, för genom alla tal som kan bli får man en massa information om vad brudparet har haft för sig när dom var små och hur datornördiga dom är och så. Det senare verkar vara väldigt sant för Apelsinhalvans man. Själv höll jag mig borta från tal, eftersom det ger mig prestationsångest. Så jag sjöng en sång istället. Den var mer rolig än den var vacker.
Efteråt fick jag den här sköna kommentaren:

-Tack, det var ju roligt! Och du sänker ju ribban för alla andra!

Jag tror dock att det var menat i all välmening, även om jag hade svårt att avstå från ett plötsligt asgarv precis när denne vänliga människa sa detta. Bruden uppskattade det i alla fall. Dom andra förstod nog inte mycket av det, skulle jag tro. Under kvällen hann jag få en komplimang för min fina engelska också, av en skotte. Bästa sortens komplimang.

När jag hälsade på en av brudparets vänner, som jag även träffade när jag hälsade på dom i Kista för några veckor sedan, kände han inte riktigt igen mig:

-Jaha, ja det är ju du! Jag kände inte riktigt igen dig, du är ju så vacker nu!

Den lättroade har mer glädje i livet

Om mannen är i närheten när jag ringer "viktiga samtal" - det kan till exempel vara att boka tid hos kiropraktorn, ringa banken eller vad som helst när man pratar med människor man inte känner - så har han ett litet roat leende på läpparna när jag är klar. Han skrattar åt mig. Varför? För att jag låter så ordentlig.

Tänk om han skulle följa med mig till jobbet en dag. Jag skulle kunna ta betalt av honom, så roligt som han skulle ha.

Snöig måndag

För första gången i år ligger det ett vitt snötäcke över stan. Och jag är ikapp med allt på jobbet och sitter här och har knappt nåt att göra! Väldigt skönt, som omväxling. Det håller väl inte i sig så länge, kan jag tro.

Pannan kommenterade för övrigt sitt nya smeknamn häromsistens. Pannan alltså. Hon heter inte så på riktigt. Jag funderade på att kanske kalla henne mumintrollet istället, hon är ju ändå en finnpatriot. Men å andra sidan är hon varken vit som ett mumintroll eller rundfluffig, och inte pratar hon finlandssvenska heller, så det föll ju.