parentes

Kajor. Har aldrig gillat dom. Högljudda, skitiga, skräniga, otäcka ögon. Obefintligt sinne för mitt och ditt. 

 

En klan av kajor har sitt konferensrum i träden som står i slänten ovanför vårt hus. De diskuterar fortfarande, ett år senare, problemet med att kajan som tidigare bodde i vår skorsten inte kommer ner där längre. Kajan som bodde där sket fullständigt i klagomål från grannarna i sovrummet just intill skorstenen. Därmed fattades beslut om vräkning. 

 

Eftersom kajan och dennes fränder vägrade lämna byggnaden efter delgivning om avhysning vidtogs åtgärder. Mannen klättrade upp på taket i höstas (med sele och lina, jojo) och satte hönsnät över skorstenen. Hurra, tänkte vi, problemet över! 

 

Nu ska man inte tro att en kaja glömmer så lätt. Man ska inte heller tro att en kaja gärna flyttar till ny bostad. Åh, nej. En kaja gör nästan vad som helst för att komma tillbaka. Den får hjälp av sina kajfränder dessutom. Hela hösten, titt som tätt under vintern och med ökad intensitet under våren har kajorna landat på skorstenen. Där har de, under högljudda klagomål och diskussioner, skakat galler och väsnats. Gärna vid femtiden på morgonen. På grund av ventilationens beskaffenhet är det helt omöjligt att missa om man befinner sig i sovrummet. 

 

Inte så sakta men säkert har ett hjärtligt hat mot kajorna växt fram. Frågorna förblir obesvarade; Varför är kajor dumma i huvudet? Varför ger kajorna inte upp? Varför dör inte kajorna en plötslig och brutal död? (Svaret på den sista frågan är för övrigt att det är förbjudet att skjuta dom i tätbebyggd område. Det är den enda anledningen.)

 

Idag var Mannen på taket igen och satte upp lite nya attiraljer. Han konstaterade att kajorna inte haft någon som helst framgång med nätet. Det är helt intakt. (Dumma kajor! Inse att det är lönlöst!) Nu har vi förhoppningsvis säkrat vår nattsömn. Vi får väl se.