parentes

I torsdags var det jobbfest. Eftersom jag fyllt 30 under året var jag en av åtta som blev firade med present och plats vid honnörsbordet. Det var frågesport och god mat från Kastullhäxan; exotisk planka, vad sägs om det. Mitt största magpirr var presenten till en som gått i pension, jag hade knutit ett armband och hoppades att det skulle passa i sort och storlek. Det verkade det göra.

 

Festkommitén hade bett mig spela näsflöjt som avslutning. Det blev tredje gången gillt. Första gången jag spelade näsflöjt på en personalfest var när vår förre chef slutade. Då hade jag bara jobbat där i ett år eller så och hade helt enkelt meddelat att jag ville bidra med en punkt på programmet. Ingen visste vad det var jag skulle göra, men de undrade nog är jag riggade upp mina små högtalare och min mp3-spelare. Utan närmare presentation tryckte jag på play och det maffiga förspelet till "Time to say goodbye" fyllde salen. Jag stod med händerna ihop framför magen och såg ganska allvarlig och samlad ut. De församlade såg också ganska allvarliga ut, fast inte så samlade. Mer nervösa. Sådär som man kan se ut när man väntar på att någon ska göra någonting ("Hon ska väl inte... Ska hon sjunga..??") som man tror att de kanske inte kommer att klara av särskilt bra och det kommer att bli pinsamt. Så lyfte jag min lilla näsflöjt och spelade de första tonerna, med stor inlevelse. Jag önskar att fler än jag haft nöjet att se ansiktena på mina kolleger. De första sekundernas totala förvirring - Vad händer? - till följande sekunders tveksamhet - Är det på allvar? Är det kul? Får man skratta? - till insikten - Man får skratta! - till det totala asgarvet då trettio personer framför mig skrattar så dom ligger dubbelvikta. Det var helt fantastiskt. 

 

Det finns ingen gång som den första, även om några kollegerna inte sett det förut. Men det var ända ganska fantastiskt i torsdags också. Det är en ganska fantastiskt känsla att stå på ett bord med en näsflöjt i handen och se närmare fyrtio personer skratta så tårarna rinner.