parentes

Idag masade jag mig upp ganska mycket tidigare än vanligt. Lämnade min förkylningssjuka man i sängen och gjorde mig iordning för en underbar jobbtisdag. (Det där sista är ironiskt eller oironiskt, beroende på vilken tid på dagen man läser det. När det skrevs var det fortfarande morgon - ironiskt, således.) Sen väckte jag mitt underbaraste barn och så gav vi oss ut på cykeln. (Vi har köpt cykelstol i helgen, minsann). Till dagis. (Förlåt, f ö r s k o l a n. Kommer härefter att förkortas "dagis". För förskolan har för många stavelser och "föris" låter dumt.) Låsa cykel, in med barn och hjälmar och grejer, av med kläder und so weiter. Vinka, krama, pussa. Ut igen, ner till bussen. Trångt på bussen. In på jobbet. Smarta är tillbaka! "Du är här tidigt!" Jaja, så imponerad behöver du inte låta.

 

För övrigt har jag också en förkylningsbacill. Det hade man kunnat räkna ut redan i våras, när datumet för årets Hemliga Resa bestämdes. Det är den där resan jag missat de senaste fyra åren för att jag varit föräldraledig, på semester samt sjuk och sjuk.

 

Jag vet inte om det går att ana en underton av bitterhet i det här. Det är inte för att min morgon var hemsk (det var den inte). Det är för att det ska bli höst nu. Jag tyckte sommargrejen har funkat bra. Varför ändra på ett vinnande koncept?

 

Nåja. Underbara, regniga jobbtisdag, I'm ål jårs.