Huvudsaken är att barnet är friskt!

Huvudsaken är att den är frisk! 
 
Hur många gånger har man inte läst eller hört den kommentaren? När jag var gravid med Lilltroll var det här ett ganska vanligt meningsutbyte:
 
- Jaha, tror du att det är en flicka eller pojke?
- Jag vet inte, jag tror att det är ett barn!
- Jaja, huvudsaken är ju att den är frisk!
 
Det sägs gärna ganska sådär käckt, och antagligen utan särskilt mycket eftertanke. 
 
Jag har funderat på det där. Lite grann redan då, ännu mera sen. Antagligen mycket med anledning av att min dotter inte är "frisk" i den mening jag antar att man menar med ovanstående uttryck.
 
Jag läste en enastående fin krönika någonstans, och jag önskar att jag kunde komma ihåg vem som skrivit den, så jag kunnat länka till den. Minns att det var en manlig skribent med en cp-skada. Han skrev om känslorna som uppstod i honom när han hörde de där orden - Huvudsaken är att barnet är friskt. Som om han var lite mindre värd. Som om han inte riktigt uppfyllde det där "huvudsakliga" syftet.
 
Det är väl alldeles klart att (förhoppningsvis) alla föräldrar önskar sina barn att få vara friska. Hade jag fått välja så är det klart att jag hade valt bort sjukhusvistelser och vår dotters kamp med andnings- och matproblem. Det är klart att jag hade önskat att min dotter skulle kunna springa runt och leka med andra barn i sin ålder på samma villkor som de. Det är klart att jag hade önskat att hon, som de flesta barn i hennes ålder, skulle kunna prata med oss. Det är klart att jag hade önskat att hon så småningom skulle kunna växa upp till att bli självständig och klara sig själv. Och en massa andra saker. 
 
Det är inte enkelt att ha ett barn som är sjukt eller har ett funktionshinder. Det är krångligt på en massa vis, både praktiskt och inte minst känslomässigt. Det påverkar hela familjen. Man har andra villkor, känner sig annorlunda, kan inte göra mycket av det som andra gör. Än värre lär de vara för de föräldrar som får se sina barn ha ont eller  lida på andra sätt.
 
 
Men det är inte huvudsaken.
 
När vi väntade ett nytt litet liv var huvudsaken
att det var vårt barn, och att vi skulle älska det alldeles oerhört. 
Alldeles oavsett. 
 
 
Och det, att hon är vår dotter och att vi älskar henne alldeles oerhört, det är fortfarande huvudsaken. 
 
 
 
 
 
 
 
 
1 Sus:

skriven

Så bra skrivet tjejen o lilltroll är en alldeles ljuvlig liten tjej som det är mycket lätt att älska.

2 Vickan:

skriven

Fina Emmie, så rätt du har! <3 Livet innehåller så mycket och blir inte alltid som man tänkte sig - men det betyder ju inte att det inte kan bli fantastiskt och perfekt för det! Som du säger, kärleken är ju huvudsaken, den ovillkorliga.
Kram på dig!

3 Elin:

skriven

Du skriver så bra och fint! Har också tänkt mycket på det där... Och det självklara i att få barn, vilket inte alltid är så lätt. Fler borde tänka till lite mer!
Jag tycker om att få läsa din blogg för du skriver klokt :)

Kram Elin (som bodde i jkpg ett tag)

Svar: Tack Elin! Ja, många tar mycket för givet i såna här sammanhang. Det är väl värt att ta en extra funderare när det gäller graviditets- och barnprat i olika sammanhang. Att få barn i sig är sannerligen ingen självklarhet. Kan bara försöka föreställa mig hur det är att vara en av dem som längtar efter barn och få höra på det eviga barnbabblet runtomkring…
Hoppas livet är bra där du är, kram tebaks!
parentes

Kommentera här: