Håååm alåååån

 
Mannen har farit iväg på övernattsjobbresa. Känns lite ensamt.
 
Alltså, jag tänker på det där ibland. Och fascineras. Jag kan verkligen inte komma på någon enda människa som jag skulle vilja träffa varenda dag.  I massor av timmar. Vars smutsiga underkläder jag skulle vilja tvätta. Som jag skulle kunna stå ut med att ha i närheten när jag är sur. Som jag skulle vilja dela ett hus med. 
 
Utom han. Vars underkläder jag inte bara tvättar, utan hänger på tork dessutom. En dag då jag inte träffar honom alls är inte riktigt som den ska,  en sådan dag blir liksom tom. Som jag inte bara vill dela hus med, jag vill dela ett helt liv.
 
Tänk, att det finns en människa här i världen, som jag liksom inte tröttnar på, och som inte tröttnar på mig. Fast jag är grinig ibland. 
 
Det.
 
 
Det är jag så innerligt tacksam för.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
1 Mam:

skriven

Det kallar jag kärlek.

2 Sys:

skriven

Just så! Loooovely!

Kommentera här: