parentes

Tiden går så himla fort. Man kan säga det högt hur många gånger som helst (och man gör det också), men det går liksom aldrig riktigt att greppa. 

 

Sommaren har både känts lång och kort.

 

Häromdagen hade jag och Mannen varit tillsammans i åtta år. Så längesedan vi träffades. Så alldeles nyss. 

 

Något är alldeles nytt en liten stund, sen kan det vara svårt att föreställa sig att det någonsin varit på något annat sätt. 

 

Om fyra månader kommer det redan att vara ett nytt år. Det känns långt bort, särskilt idag, då jag skaffat mig en ny fräken i solskenet på altanen. Och ändå kommer allt att vara så annorlunda då. Vinter, mörker. Och, om allt går väl, en ny liten människa här i vår famiilj.

 

Jag har ingen aning om vad vi har att vänta oss och på somliga sätt känns det lite läskigt. Men å andra sidan - från början var vi två som älskade varann, och det fanns allt ganska mycket kärlek redan då. Sen blev vi tre, och det blev ännu mer kärlek. Men ännu en liten person i familjen - tänk, vad mycket kärlek vi kommer att ha.