Vad ska man (inte) säga?

När folk i ens närhet har det jobbigt på olika sätt är det ofta svårt att veta vad en ska säga. En vill gärna komma på alla dom rätta sakerna, säga något som muntrar upp och allt sånt där bra. 
 
När Lilltroll hade fötts hade vi det massor med jobbigt. Hon låg på sjukhus en massa, vi visste inte vad som var fel och var helt slutkörda på alla möjliga plan. Inget jag hade föreställt mig om hur det skulle vara att få barn stämde. Jag skulle ju träffa mina föräldralediga kompisar och fika och sådär, inte ligga på ett sjukhusrum och undra om min dotter någonsin skulle kunna hålla upp sitt huvud själv eller kunna andas utan en maskin när hon sov. 
 
Jag kan förstås bara tala för mig. Kanske kan andra i liknande situationer känna igen sig, kanske inte. Det här är mina erfarenheter av vad som känns bra att höra och vad som inte gör det. 
 
På den säkra sidan:
 
Vi tänker på er. För den som säger det kan det säkert kännas platt, som om det gjorde någon skillnad, liksom? Men det gör det. Att veta att folk tänker och bryr sig, det gör skillnad. Ett sms om att någon tänt ett ljus för oss, små påminnelser om att vi inte är ensamma. 
 
Många undrar förstås hur det är och hur det går med allting. En har inte alltid ork och kraft att prata om det. Då är det tacksamt att få en öppen fråga: Hur har ni det? En sådan fråga kan man svara hur lite eller hur mycket man vill på. Blir svaret "Jotack, det rullar på" så kanske du ska nöja dig med det och inte gräva vidare. Det kan visserligen betyda att allt är helt sjukt jobbigt, men att jag inte har någon lust att prata om det nu. Svaret skulle också kunna bli en gråtorgie med massor av detaljer om hur det faktiskt är, vad som senaste provsvaren var, hur lite vi sover, hur stor oron är. Var beredd på det om du ställer frågan. 
 
Vad en INTE vill höra: 
 
Förminska inte mina känslor eller min oro genom att säga saker som att Det är nog inte så farligt, ska du se. Det är inte uppmuntrande alls, det ger mig bara signaler om att du verkligen inte alls fattar vad det är vi går igenom. För det kanske är precis så farligt som jag tror. Ge mig heller inte "råd" om hur jag ska må bättre i stil med Men tänk inte så! när jag berättar om min oro för att min dotter kanske har en konstig sjukdom och dör i förtid eller att vi kanske inte kommer att kunna på kvar i vårt hus för att allt måste handikappanpassas. Min oro kommer inte att släppa för att du säger så och jag kommer återigen att känna att du bara inte alls fattar. 
 
Något annat människor sa, förstås i all välmening och väl antar jag tänkt som någon slags tröst var sådant som Hon har ju så många fina sidor! Det var nog nästan det värsta av allt. Som om folk trodde att vi tyckte mindre om vårt barn för att situationen var så jobbig. Det vet väl jag bäst av alla hur fin hon är, hon är mitt barn, hon är världens bästaste, finaste unge! Att säga att hon har "fina sidor" som om det liksom skulle väga upp för att hon inte mår bra, det blir bara jättekonstigt. Säg gärna att hon är fin, men säg det inte som om det vore någon slags motvikt till något annat, som att det jobbiga borde bli mindre jobbigt. 
 
Vi känner några som har det ännu värre! Det sägs säkert inte med någon baktanke om att en borde vara åtminstone lite tacksam för att det inte är ännu värre, men det blir någonstans ändå kontentan. Att höra om andras elände, det är verkligen mer än vi har ork till just här och just nu. Vi har nog med vår egen bubbla. Spara din berättelse till någon som har orken att höra den. 
 
 
Sammanfattningsvis, ja, det är nog helt enkelt väldigt svårt att säga "rätt" saker. Jag får ju uppenbarligen ihop fler fel än rätt när jag tänker på det hela. Mitt bästa tips är nog helt enkelt att hellre säga mindre än att säga sådant som riskerar att bli plumpt. Det bästa som personer i vår omgivning gjorde, det var sådant som att faktiskt komma och hälsa på oss på sjukhuset, eller som fina Torpfrun, som kom körandes med en hel hög matlådor vi kunde stoppa i frysen. Små sms innehållandes en kram och lite pepp. Och de som lyssnade, utan att komma med råd eller missriktad uppmuntran, som bara tog sig tid att höra om hur det kändes och som kanske grät en liten skvätt tillsammans.
 
Ofta är det inte att säga som är tricket, utan att finnas. 
 
 
1 Fru E:

skriven

tar tacksamt emot alla tips. Skriver med största sannolikhet under på minst hälften av dina "don'ts"... Och ja: i ALL tafatt välmening och på fruktansvärt alldelespåtokförlångt avstånd från er bubbla (OBS bara fysiskt, inte hjärtsligt). Och nej, jag fattar inte alls hur ni har det, vill bara finnas där 💚 Kan man kanske skicka en mental matlåda med mannagrynsgröt med russin och sirap..? 😘

Svar: Måste ju få förtydliga: Vi är inte kvar i den där bubblan längre. Det är klart att det fortfarande finns svårigheter, men känslan av kris som vi levde med då är ganska långt borta. Och mental gröt funkar fint, även om en riktig, i ditt fina sällskap, vore topp!! :D
parentes

Kommentera här: