En fredagkväll i september

Det regnar ute. Båda barnen sover (tack bärsjal). Mannen är ute på galej (eller, han "jobbar", men precis bara för att det är kul, så det gills som galej, och jag tror inte att han får betalt heller). Och här sitter jag och försöker låta bli att äta choklad. Jag planerar inte att lyckas med den föresatsen hela kvällen. Bara tills jag har ätit någon slags kvällsmat. 
 
Tiden går fort. Eller, tiden går väl ganska lagom fort, men Ru växer alldeles väldigt fort. Jag har inte haft någon bebis som gjort det förut, så det är lite som en alldeles ny grej. Han far omkring i nästan samma tempo som storasystern och är han still så vill han stå upp. Igår kom han på hur det går till att klappa händerna, till stor fascination och förtjusning. 
 
Nu, när vi liksom har en unge att jämföra med, funderar jag på om folk i vår omgivning förstod att något var knasknas med Lilltroll långt innan vi gjorde det. Det är klart att vi visste att något inte var som det skulle, hennes första halvår var vi ju lika mycket på sjukhus som hemma. Jag tänker att vårdpersonalen åtminstone måste ha sett det. Det gör mig arg att tänka tillbaka på alla välmenande "Hon behöver bara äta upp sig lite" och "Hon blir snart starkare". Jag kan för mitt liv inte tro att en person med så stor erfarenhet av barn som de som jobbar på en barnavdelning har kan ha trott på det där själva. 
 
Det kanske verkar konstigt att älta det där, såhär långt efteråt. Jag behöver göra det ibland, för då, när allt hände, fanns det ingen tid alls att reflektera över någonting alls. Det var bara nytt och nytt att ta in hela tiden. Dessutom gör det här normalstörda barnet vi fick som nummer två att perspektiven ändras lite. Jag visste ju då att det var tufft, det vi gick igenom. Men jag visste inte hur enorm skillnaden är mot hur otufft, ja faktiskt jättelätt, det kan vara. Sådär så att en känner för att hitta på saker, sätta sig in i nya grejer, träffa kompisar, träffa nya människor, att vara sådär helt utan oro för hur bäbisen mår.* Det är som en ny grej igen, att ta in och bearbeta, hur långt bort ifrån det som är nu vi faktiskt var då.
 
Snart blir vardagen annorlunda igen. Om lite mer än en vecka börjar jag jobba igen, tre dagar i veckan. Med blandade känslor. Men jag tror det blir kul. 
 
På Visingsö i lördags. Det var typ gråtvackert. 
 
 
 
*Obs. Jag fattar att normalstörd bäbis inte är nån garanti för räkmacka. Egen upplevelse.
1 Johanna (du vet, din jobbarkompis):

skriven

Oj vad fint du skriver och vad mycket känslor det väcker, jag som aldrig fått vara med om normal bebistid blir liksom glad över att det faktist kan vara så lätt som det verkar (inte för alla osv men jag tror att du fattar), det gör att det känns lite lättare att tycka att det är tufft på nåt vis. Ursäkta svammel <3

Svar: Åh, vet du, jag har tänkt det om dig, att ojoj, vad jag hade unnat dig att få vara med om det. Och jag känner att jag också lite mer förstår dom som uttryckte att dom hade lite dåligt samvete över att deras barn var så friska. Och den där känslan av att ingen fattade bekräftas liksom - dom kan omöjligt ha fattat, om deras bebistid var ens litegrann lik det jag upplever nu. Det är kanske en värdefull insikt, det också; att på riktigt förstå att en inte förstår hur andra har det. Däremot tror jag mig veta en sak: Vi är ganska fantastiska, faktiskt! Svammel välkomnas för övrigt. Kram å kärlek! <3
parentes

2 Anonym:

skriven

Bra där Emmie! Det är intressant hur olika erfarenheter formar hur vi upplever saker senare. därför tänker jag är det är så oerhört svårt att säga till andra hur det faktiskt är, tex att vara förälder. Många har berättat för mig hur svårt, tufft och jobbigt det är att vara småbarnsförälder. Min egen upplevelse är att det som för mig varit jobbigast i livet är de år jag var barnlös och mest av allt ville bli just en småbarnsförälder. När jag sen blev förälder så kunde jag konstatera att det var hur lätt som helst att vara mamma. Livet var så lätt plötsligt, jag har aldrig varit mer utsövd, haft sån lust till livet samt känt sån enorm glädje till min lilla familj. Åsså skulden, jo, jag känner skuld för att just jag skulle få barn när så många andra kämpar. Livet prövar oss på många sätt, den ena prövas olikt den andra, därför ser vi livet utifrån olika perspektiv. Upplevelserna är därmed helt individuella. Låt oss berika varandra, genom att förstå att vi inte förstår varandra. Iaf inte per automatik. Utan isf för att en faktiskt frågat om just din upplevelse.. / N

Svar: Ja, och jag tror det är viktigt att påminna sig om. Jag har skrivit om det förut (och jag kommer skriva om det igen): http://parentes.blogg.se/2014/november/i-serien-saker-jag-stor-mig-pa-nar-du-vet-preciiiiiis-hur-det-ar.html
parentes

Kommentera här: