Nu är det 2018, minsann.

Den 28 maj 2017 skrev jag mitt senaste blogginlägg. Jag kanske bara borde ge upp och lägga ner. Men... jag gillar ändå den här grejen. Då denna stackars lilla parentes får väl ligga här, lite halvdöd, så att jag har någonstans att ta vägen när jag känner för att skriva någonting. 
 
Känner för att skriva något gör jag visserligen ganska ofta. Men så ska det ju också sammanfalla med tillfälle, inspiration, något vettigt att plita ner. Och dessutom med ett hjärntillstånd som är sådant att det hela blir begripligt. Fast nu får det bli bara för att jag känner för det. 
 
Det är ett nytt år nu. Jag vet inte hur länge jag kommer undan med att säga att vi "nyss" har flyttat hit, men jag antar att det börjar närma sig någon slags gräns? Ett år och fyra månader är det nu. Länge nog att vara gravid i nio månader och att ha fött barn för ett halvår sedan. Det är ändå ganska länge. Det är till exempel länge nog att  upptäcka att taket läcker i Trollbarnets rum och att få det åtgärdat och att våndas över hur dyrt det är att laga tak. Länge nog att skörda tomater, squash, morötter och potatis från eget land. Länge nog att nääästan bli trött på att höra sig själv säga "ser du, vilken vacker solnedgång det är ikväll igen!" Men med tanke på att solen i Norhern Hammer gick ner bakom ett skogigt berg redan vid niotiden, även i midsommartid, så får en förstå förtjusningen över denna platta horisont och dessutom något nordligare breddgrad. 
 
Året som gått har varit intensivt. Känslan av nytt har liksom inte lämnat, men så har det ju fortsatt med nytt också. Nytt barn, till exempel. Ganska stor sak ändå ju. Ny föräldraledighet. Tre barn. Lite overkligt, fortfarande. 
 
Jag ser fram emot våren. Våren -17 känner jag mig lite snuvad på. Jag var tung och orörlig med en kropp som ansåg att en promenad ända till tvättlinan bara kunde bli av om jag förblev stilla resten av den dagen. Och så är ju vår och sommar överlag lite mer min grej. Och nytt lär fortsätta att hända. Troll ska förmodligen börja skolan detta år, jag siktar på att börja ett nytt jobb. Jag hoppas på ny färg på vardagsrumsväggarna också, men vi får väl se om energin finns. 
 
Och du som kikar in här - tack för att du har kvar hoppet om mig. 
 
 
 
1 Mamman:

skriven

Jag var här så jag hade väl inte helt gett upp.

Kommentera här: