Postop
Det finns ett före och ett efter den 25 februari. Före operationen. Efter operationen. Det har gått drygt tre månader nu och det har slutat vara vinter och börjat vara vår och nästan, nästan sommar.
Vi blev hemskickade från sjukhuset redan efter en vecka, mycket tidigare än vi hade trott. Och kanske lite tidigare än vad som egentligen kändes rimligt. Det var såklart skönt att komma hem, men det hade sina utmaningar. Som det där att det inte riktigt gick att förflytta henne mellan våningarna. Och det där att ta hand om en människas alla behov i en vanlig säng. Efter en vecka kändes det som att våra ryggar också skulle behöva sig en liten operation. Kände oändlig tacksamhet för vårdsängen som sedan kom.
E har hämtat sig bra, får man ändå säga. Vi behövde inte använda den starkaste smärtstillande medicinen och hon har varit vid ganska gott mod hela tiden, till och med på sjukhuset direkt efter operationen. Men det tar tid. Att sitta korta små stunder provade hon redan på sjukhuset. Att stå på benen tog det många, många veckor innan hon ville prova.
De där varma dagarna i april, när det blev uppåt sjutton, arton grader, var oändligt välkomna. Ute är E:s bästa grej. Från att knappt ha velat stå på benen alls stegade hon hela vägen från trappan bort till hammocken.
Strax före påsk hälsade vi på i skolan första gången. Vi var där en halvtimme. E låg till sängs i två dagar efteråt. Så trött, så trött av alla intryck. Hon måstse ha så många, många frågor, frågor hon inte har förmåga att formulera, ens inne i sitt eget huvud. Undra på att hon är trött.
Hon startade skolan långsamt, en och en halv timme om dagen. Hon klarade det, men hon låg till sängs resten av dagen sedan. Efter ett par veckor blev det lite bättre, då hade väl skola blivit det vanliga igen. Nu, sista veckan i maj, har hon varit i skolan fem timmar om dagen och orkat sitta uppe även efter skolan. Det går långsamt, men det går framåt.
Livet blir såklart annorlunda även för resten av familjen. Ännu mer bundna av att någon hela tiden behöver vara hos E. Ännu tröttare föräldrar. Svårt att få ihop fritidsintressen och jobb. Och att ta hand om hus och hem. Jag är uppe i att jobba 75 procent av in vanliga tid och det är ungefär varannan dag på jobbet och varannan dag hemifrån, de timmar som E är i skolan.
Känner oändlig tacksamhet över familj som ställt upp och hjälp oss få ihop tillvaron vid olika tillfällen. Någon annan hjälp har vi fortfarande inte - kontakfamiljsvistelse känns fortfarande inte rimligt och avlösare har vi fortfarande bara på pappret.